|
| En avkopplande vy. De rosa balarna ger stöd till Cancerforskning. |
MOD ATT TA MED BARNEN.
BORT MED FAMILJEHEMLIGHETER.
Kolla på bilden. Den får symbolisera en av mina vägar till lycka. Den är redigerad i något dyster ton, eller jag skulle vilja säga, lite väl mycket "överdrivna tankar"-ton. Jag är nämligen väldigt bra på att tänka. Djupt och analyserande. Men jag var YTTERST lycklig när jag tog kortet. Jag sprang extra svängar på mina löprundor och letade för att kunna fota de lysande balarna. Men jag ska säga att jag har aldrig njutit så mycket av den vackra naturen som i år. Varje gång jag ser ut över landskapen så njuter jag. Stannar upp och andas, känner härliga dofter och lyssnar till kvittriga fåglar. Ler och blir lite lycklig. När jag väl hittade dessa under en bilresa hoppade även min äldste son ut och tog bilder och drogs med i min barnsliga iver. Vi tävlade lite med varandra om vems bilder som blev bäst. (Och han vann. Suck. Hans bilder blev mycket ljusa och glada.)
Känslan om mig själv försvann.
För fyra år sedan var min högsta önskan att kunna njuta i hemmets lugna vrå, av just den dagen och den stunden. Då hade jag typ en veckas avkoppling per år. I övrigt gick livet i 110 km i timmen. Hemma, på jobbet, med barnen och i partyminglet. Jag skulle vara gladast, snällast, bäst. Nu, dessa år senare, är jag hemma i min lugna vrå och njuter av lugnet. Just nu.
Den personen som såg svart på livet nästintill döden, den trasiga mamman, karriäristen och partypinglan har blivit lycklig.
Många av oss har haft eller har ett och annat beroende att tampas med. Jag hade alkoholen, någon annan kan arbeta för mycket, träna för mycket, ha anorexi eller spelmissbruk. Det är sjukdomar som kniper sig fast i hjärnan och du kan till slut inte ta dig ur missbruket på egen hand. Till slut påverkar det inte bara dig själv, utan även dina barn. (Först efter det blir det problem med jobb och vänner.) I mitt fall tog jag professionell hjälp, både för mig och barnen. Det spelar inte så stor roll att det var en mödosam resa, kändes lite jobbigt att ringa skolan och be lärarna vara redo om barnen behövde tala med någon eller kontakta socialens utbildningar för barn och säga att "här har jag ett stort bekymmer, så mina barn är alldeles för oroliga i sin själ." Nu spelar det ingen roll, för nu var det istället en styrka och en lösning som vände våra liv.
Till min äldste son (då 12 år) som trodde han skulle lära sig ta hand om mig sa jag; Nej, jag ska lära mig att ta hand om mig själv och alltid, alltid finnas för dig! Du ska få lära dig att du inte är ensam.
För det är så vanligt med besvärliga hemsituationer. Alltför ofta hör jag om olika familjehemligheter. Från barn och från vuxna. Faktiskt mest vuxna som berättar om hur de har lidit genom åren av dessa väl paketerade tystnader från dem de har älskat allra mest. Och nu älskar de dem lite mindre. Från många personer jag har mött som har beroendeproblem får jag höra att de väljer att inte vara öppna och rekommenderar den vägen. Med största anledningen att man hamnar i dålig dager, inte får chanser man är värd att få och att det är ens eget privata problem. För mig har det aldrig varit ett bekymmer att försöka göra dessa problem mindre tabubelagda. Tvärtom. Jag tror att det är viktigt att barnen får vara med på resan till tillfrisknande så att de lär sig att allt kan bli bättre. Mina barn är glada och trygga barn. Vi kan skoja friskt om allt och de vet att jag inte skulle utsätta dem för ledsamheter medvetet. Framför allt vet de att om (eller när) något tråkigt i livet händer så är det ok att prata om det, bryta ihop lite och arbeta med det. Positivt synsätt.
Jag tror nämligen (helt ovetenskapligt) att många olika beroenden ofta kommer från inkapslade händelser, från sin personlighet som man kanske inte kunde eller fick uttrycka som barn eller för att man helt enkelt inte respekterades som den lilla tänkande person man var utan helst skulle vara som någon annan. Ångestpersoner, High Sensitive People, människor med överaktivitet, annan kultur eller andra egenskaper eller personligheter som inte är normen. Vara till lags. Där och då börjar resan att sakteliga plocka bort känslan av sig själv. Självkänslan slår i botten. Du kanske står där självsäker, glad och ser målinriktad ut, men inombords skälver ensamheten och tanken på att någon kan sticka hål på din bubbla när som helst. Du tror inte på dig själv. Tråkigt. Klart du ska tro på dig själv!
I min värld av djupa tankar (som man ibland kan få spader på) önskar jag att alla fick vara som de är. Bort med den missunnsamhet, negativitet och trångsynhet som är ganska vanlig idag. Fram för respekt för människan som just den är. Mångfald, personligheter och tro på kreativa nya vägar. Hjälp en medmänniska! Nicka uppmuntrande till en crazy idé! Och vill du så öppna dig en smula för någon. Det är inga konstigheter.
Det är en bra känsla om dig själv och den känslan är du värd.
Kram Anna :)
 |
Min tre-värld för en dag.
Lilla familjen, jag och två gossar (3-lycka).
Trädgård, löpning och vara hos en kompis och gosa med deras nya familjemedlem. (Också typisk 3-lycka) :)
|
