HANNES; LÄTTA FAKTA OM MAMMA

Det är dags nu. Att ge sig ut i livet igen. 

Jag hittade en liten skrift igår gjord av Hannes för drygt två år sedan. Han har gett sitt godkännande att jag skriver om det. :)

Lätta fakta om mamma: 
Hon tar ett djupt andetag.
Hon är svag, men stark. Hon tar i.
Hon är pinsam.
Hon räknar.

Han måste varit runt 8 år när han plitade ihop det här och jag tycker att han har fångat mig fint. Jag är svag. Nu kan han ha menat att armarna är svaga, men jag tycker allt att jag är svag ibland i sinnet, samtidigt som jag är urstark som en fura. Tar i för att fixa ett bra liv till mig och barnen. Tar i för att hålla alla relationer på topp runt omkring, fixar med skolan när inte allt är under kontroll, blottar mina svagheter för att hjälpa barnen. Ibland tar jag i så att jag blir så trött att jag blir ett litet ynk. Och räknar det gör jag. Fram och tillbaka för att få ihop till boendet, en mysig resa eller kul utflykt. Jag misstänker också att pinsamheten är den humor som jag och Jack delar. Hannes är inte riktigt med på den och tycker ofta att vi är urlöjliga. Med barnen känner jag att jag kan vara allt det här. De gillar mig och jag gillar dem. Respekt liksom. De vet att livet är tufft ibland och de vet att det mesta går att vända till något positivt. Till och med ett beroende.

På jobbet är det värre. Där vill jag helst inte visa mina svaga sidor. All rädsla jag bär på att misslyckas och kanske göra en kund besviken eller kollega sliten. Minsta motgång och jag tar på mig allt ansvar. Jag blir ganska irriterad också när andra inte tar ansvar utan bollar vidare och det sliter inne i min kropp och ångesten sätter sig med näbbar och klor i magen. Som en sten. Det här måste jag ändra på. I morgon börjar jag jobba igen. Det tog fram till lördag att bli människa igen. Igår var jag på topphumör! Men idag är jag orolig för morgondagen. Jag har sagt det förut: Jag gillar mitt jobb, mina kunder och kollegor. Jättemycket. Det är bara det att jag måste coola ner, sätta gränser och låta mycket rinna av. Det är inte svårt om det är lugnt, det svåra är när det är många bollar i luften. Och en av mina styrkor är att jag kan hålla urmånga bollar i luften. Hmm... Men som sagt. Det är dags nu. Jag skuttar ut i morgon bitti. Lugnt och försiktigt, med siktet inställt på stillsam succé. 

Kramar!

HOPPSAN. DET TOG STOPP.

Hjärtat hänger med i alla fall.

Dags för en paus.

Min intensiva del av personligheten har sänkt mig en stund. Jag har känt att jag har varit på väg i snart två månader. Så sakteliga. Och då älskar jag hösten! Men vad hjälpte väl det. Först försvann kraften i slutet av veckan för att komma åter på söndagen. Sedan kröp ångesten inpå för att stanna och äta upp energin även i början av veckan. Meditationsbanden och löprundorna räckte inte till. -Skit också!

Nu är jag slut, slut, slut. Trött ända in i själen.Tömd på all kraft som jag någonsin har haft. För det är en del av problemet. Att jag ofta har så mycket kraft att jag inte har en chans att stoppa i tid. Det hjälper inte med andningspauser under arbetsdagen. Hjärnan har redan fullt upp med att hitta lösningar på olika dilemman. Hemma har jag hittat lugnet. Här vet jag vad som ska göras för att gå ner i varv. Det hjälpte också i början efter hektiska dagar på jobbet. Men nu hjälper inte ens det. Så jag får helt enkelt ta en paus. Jag är så otroligt tacksam för mitt arbete. Det är bland det roligaste som finns, när jag har energin. Nu när den försvann i tomma intet förstod några av mina arbetskompisar detta. Vilka härliga människor det finns. Så jag kan lugnt lämna över en stund för att i lugn och ro hitta tillbaka till styrka, mod och självkänsla igen. Hoppas på att vara åter på måndag. (Hehe, kändes nästan löjligt snabbt när jag ser det på pränt. Mål måste man ju ha i alla fall.) Det doftar gott av ugnstekt kyckling i huset, ljusen är tända och barnen redo för många kramar.

Tack vänner. Hjärtat är till er!