HOPPSAN. DET TOG STOPP.

Hjärtat hänger med i alla fall.

Dags för en paus.

Min intensiva del av personligheten har sänkt mig en stund. Jag har känt att jag har varit på väg i snart två månader. Så sakteliga. Och då älskar jag hösten! Men vad hjälpte väl det. Först försvann kraften i slutet av veckan för att komma åter på söndagen. Sedan kröp ångesten inpå för att stanna och äta upp energin även i början av veckan. Meditationsbanden och löprundorna räckte inte till. -Skit också!

Nu är jag slut, slut, slut. Trött ända in i själen.Tömd på all kraft som jag någonsin har haft. För det är en del av problemet. Att jag ofta har så mycket kraft att jag inte har en chans att stoppa i tid. Det hjälper inte med andningspauser under arbetsdagen. Hjärnan har redan fullt upp med att hitta lösningar på olika dilemman. Hemma har jag hittat lugnet. Här vet jag vad som ska göras för att gå ner i varv. Det hjälpte också i början efter hektiska dagar på jobbet. Men nu hjälper inte ens det. Så jag får helt enkelt ta en paus. Jag är så otroligt tacksam för mitt arbete. Det är bland det roligaste som finns, när jag har energin. Nu när den försvann i tomma intet förstod några av mina arbetskompisar detta. Vilka härliga människor det finns. Så jag kan lugnt lämna över en stund för att i lugn och ro hitta tillbaka till styrka, mod och självkänsla igen. Hoppas på att vara åter på måndag. (Hehe, kändes nästan löjligt snabbt när jag ser det på pränt. Mål måste man ju ha i alla fall.) Det doftar gott av ugnstekt kyckling i huset, ljusen är tända och barnen redo för många kramar.

Tack vänner. Hjärtat är till er!