8 ÅR SENARE

Tillsammans

Familjeliv och singelliv

Vilken underbar helg vi har haft! Jack och jag planterade växter hela gårdagen och han gjorde det med ett leende och ett tålamod som jag sällan skådar. :) Fin trädgård blir det.

Det har gått åtta år sedan vi skiljdes, jag och mitt ex. Allt funkar fint mellan oss. Barnen trivs hos oss båda, varannan vecka, och jag känner mig nöjd och glad över att de har det gott även om de inte är hos mig. Alltså borde det vara under kontroll. Men nej. Ibland får jag helt uppenbart spader! Jag blir skogstokig på att inte kunna vara flexibel! Mina barn är i en flexibilitetsperiod.Sommaren är sådan. Då vill de gärna kunna komma och gå som de vill. Men för mig blir det totalkaos och det är antagligen (kom jag på) för att jag lever två olika liv. Familjelivet och singellivet. I familjelivet lever jag tillsammans med barnen. Vi fixar, grejar, slappar och gör saker tillsammans. Jag planerar för att vi gör det tillsammans. Sedan kommer singelveckan. (Som är 4 dgr för Hannes bor lite mer hos mig). Då sitter jag inte i mitt hem så ofta, utan jobbar, tränar, umgås med kompisar, föräldrar, shoppar loss lite etc.Samtidigt har jag förstås telefonjour med barnen ifall de har frågor, läxor eller tandläkare. Jag tror detta är mitt och många andras dilemma. För min exman är det enklare att bara poppa över till. Han lever inte två liv. När barnen är där så  kan han åka och golfa ändå och när de inte är där så är han oftast hemma med sin sambo och hennes familj, eller åker och tränar en stund. Kommer barnen oanmälda gör det inte så stor skillnad.

Denna veckan till exempel. Jag jobbar hela veckan. Exet har semester och det är klart att barnen ska vara där då, även om det är "min" vecka. Samtidigt vill barnen vara här lite mer eftersom de ska iväg på 3 veckors camping nästa måndag och då kommer både de och jag längta mycket efter varandra. Så vi sa att "kom när ni känner för det." Och så vill jag gärna att det ska vara. De poppar förbi när andan faller på. Men mitt inre blir en stor ångestboll eftersom jag inte kan planera något. Jag kan däremot tänka mig att du som läser detta tycker jag är helt knäpp. Antagligen är lösningen enkel. Lev ett liv oavsett du har barnen eller ej. Jag försöker, det gör jag.

Suck. Nåja, något måste man ju alltid ha att jobba på och bli bättre i. Så ikväll blir det fönsterplats, en kopp te och titta ut över fina trädgården och naturen. Det är sommar, vi lever i ett fredligt land och mina barn har föräldrar som älskar dem och de älskar oss.  :)

Kram Anna

LIVETS RESA - PÅ RIKTIGT

Ta väldigt väl hand om dig

Nu har det gått 1,5 år sedan jag började mitt livs resa. Jag hade rest mycket innan dess genom en härlig barndom, au pair i Frankrike, bott i Göteborg, gift mig och fått de finaste gossar man kan tänka sig.Skiljt mig, bytt jobb, varit på rätt plats på jobbet, varit på fel plats på jobbet, rest till en massa olika platser i Europa med och utan barn. Varit på roliga fester, löst världsproblem sena nätter, lekt med barnen, köpt hus, sålt hus, hyrt hus. Ja, jag har rest riktigt mycket innan dessa 1,5 år vände mitt inre lilla liv. Hur svårt var det inte i början att inte dricka vin utan istället umgås med mig själv. Jag upptäckte att jag inte gillade mig särskilt mycket och hade antagligen inte gjort det innan jag började självmedicinera med alkohol heller. Sitta stilla var inte att tänka på. Jag nötte hårt på meditationsband och yogasessioner för att lugna ner mig. Men nu så! Jag lovar dig att det fortfarande inte är helt enkelt att ta hand om sig. Ibland faller jag hårt. Men det är inte långt till att kliva upp och snabbt börja njuta av livet igen. Mindfullness är här för att stanna. Som jag uppskattar våren och sommaren! Att barnen skämtar och skrattar. Vad kul vi har tillsammans! Jag kan få flashbacks nu hur jag var under mitt missbruk. Frustrerad över orättvisor och hemligheter. Försökte få rätsida på allt till absurdum. Antagligen var jag inte helt kul alltid att ha omkring sig. Det är en helt fantastisk känsla att inte känna så längre. Vissa bekymmer finns kvar, men de bekommer mig inte längre. Jag noterar dem och låter de flyta iväg på mina små löv. Några människor runt omkring mig lever inte livet ännu märker jag trist nog. Men det får bli deras resa, inte min. När de är redo.

Det är skit att jag inte kan springa. Men jag kan cykla. Och foten kommer att bli bra och jag kommer att springa Göteborgsvarvet 2014. Jag har förmånen att få tillbaka pengar på skatten. Tur är det för mig för annars hade det inte blivit någon "riktig" resa i år. Nu blir det två veckor på Zakyntos i Grekland med barnen. När det är absolut som varmast. Det var längesedan jag längtade så efter att vi får åka ihop så länge. Flyga och åka båt! Det allra bästa är att även Hannes simmar som en liten fisk nu, alltså kan vi snorkla tillsammans alla tre.

Jag är 45 år och inser att jag bara har bott tillsammans med någon (förutom mina barn o barndom) i sju år. Alltså har jag i stort sett alltid varit själv, så jag borde inte vara förvånad över att jag inte hittar den rätte så enkelt. Och nu när jag har upptäckt att jag är riktigt trevlig och rolig så känner jag inget större behov av att vara två. Det spelar ingen roll om du lever själv eller tillsammans i ett förhållande. Du kommer alltid, ibland, önska att du hade lite av det de andra har. Alltså satsar jag på att vara nöjd med det jag har. Frihet och finaste familjen och mig själv.

Kram från egoAnna.