HANNES; LÄTTA FAKTA OM MAMMA

Det är dags nu. Att ge sig ut i livet igen. 

Jag hittade en liten skrift igår gjord av Hannes för drygt två år sedan. Han har gett sitt godkännande att jag skriver om det. :)

Lätta fakta om mamma: 
Hon tar ett djupt andetag.
Hon är svag, men stark. Hon tar i.
Hon är pinsam.
Hon räknar.

Han måste varit runt 8 år när han plitade ihop det här och jag tycker att han har fångat mig fint. Jag är svag. Nu kan han ha menat att armarna är svaga, men jag tycker allt att jag är svag ibland i sinnet, samtidigt som jag är urstark som en fura. Tar i för att fixa ett bra liv till mig och barnen. Tar i för att hålla alla relationer på topp runt omkring, fixar med skolan när inte allt är under kontroll, blottar mina svagheter för att hjälpa barnen. Ibland tar jag i så att jag blir så trött att jag blir ett litet ynk. Och räknar det gör jag. Fram och tillbaka för att få ihop till boendet, en mysig resa eller kul utflykt. Jag misstänker också att pinsamheten är den humor som jag och Jack delar. Hannes är inte riktigt med på den och tycker ofta att vi är urlöjliga. Med barnen känner jag att jag kan vara allt det här. De gillar mig och jag gillar dem. Respekt liksom. De vet att livet är tufft ibland och de vet att det mesta går att vända till något positivt. Till och med ett beroende.

På jobbet är det värre. Där vill jag helst inte visa mina svaga sidor. All rädsla jag bär på att misslyckas och kanske göra en kund besviken eller kollega sliten. Minsta motgång och jag tar på mig allt ansvar. Jag blir ganska irriterad också när andra inte tar ansvar utan bollar vidare och det sliter inne i min kropp och ångesten sätter sig med näbbar och klor i magen. Som en sten. Det här måste jag ändra på. I morgon börjar jag jobba igen. Det tog fram till lördag att bli människa igen. Igår var jag på topphumör! Men idag är jag orolig för morgondagen. Jag har sagt det förut: Jag gillar mitt jobb, mina kunder och kollegor. Jättemycket. Det är bara det att jag måste coola ner, sätta gränser och låta mycket rinna av. Det är inte svårt om det är lugnt, det svåra är när det är många bollar i luften. Och en av mina styrkor är att jag kan hålla urmånga bollar i luften. Hmm... Men som sagt. Det är dags nu. Jag skuttar ut i morgon bitti. Lugnt och försiktigt, med siktet inställt på stillsam succé. 

Kramar!

HOPPSAN. DET TOG STOPP.

Hjärtat hänger med i alla fall.

Dags för en paus.

Min intensiva del av personligheten har sänkt mig en stund. Jag har känt att jag har varit på väg i snart två månader. Så sakteliga. Och då älskar jag hösten! Men vad hjälpte väl det. Först försvann kraften i slutet av veckan för att komma åter på söndagen. Sedan kröp ångesten inpå för att stanna och äta upp energin även i början av veckan. Meditationsbanden och löprundorna räckte inte till. -Skit också!

Nu är jag slut, slut, slut. Trött ända in i själen.Tömd på all kraft som jag någonsin har haft. För det är en del av problemet. Att jag ofta har så mycket kraft att jag inte har en chans att stoppa i tid. Det hjälper inte med andningspauser under arbetsdagen. Hjärnan har redan fullt upp med att hitta lösningar på olika dilemman. Hemma har jag hittat lugnet. Här vet jag vad som ska göras för att gå ner i varv. Det hjälpte också i början efter hektiska dagar på jobbet. Men nu hjälper inte ens det. Så jag får helt enkelt ta en paus. Jag är så otroligt tacksam för mitt arbete. Det är bland det roligaste som finns, när jag har energin. Nu när den försvann i tomma intet förstod några av mina arbetskompisar detta. Vilka härliga människor det finns. Så jag kan lugnt lämna över en stund för att i lugn och ro hitta tillbaka till styrka, mod och självkänsla igen. Hoppas på att vara åter på måndag. (Hehe, kändes nästan löjligt snabbt när jag ser det på pränt. Mål måste man ju ha i alla fall.) Det doftar gott av ugnstekt kyckling i huset, ljusen är tända och barnen redo för många kramar.

Tack vänner. Hjärtat är till er! 

LUGNARE ARBETSDAGAR - LUGNARE LIV

Jacks skapelse

Att arbeta med sin triggers

Jag förstår ju att bara jag är den som kan ändra på mitt sätt att vara. Nu är jag i full gång på arbetet efter semestern och jag har faktiskt varit lite nervös över hur jag ska fixa detta på ett bra sätt. I mitt arbete har jag inga gränser. Det blir vad jag gör det till. Alltså har jag ett alldeles underbart jobb som passar mig perfekt, samtidigt som det inte alltid är helt optimalt för min personlighet. Den som gärna går i spinn när det är roligt, mycket, fart och fläkt.

Så jag var supertaggad efter semester. Nu skulle jag fundera varje måndag över hur veckan ser ut. Ta pauser och bara sitta lugn på stolen en stund. Boka in lagom med kundbesök och tänka efter före innan jag säger ja till allt jag vill visa världen att jag kan.

Det fungerade knappt en vecka. I måndags kom brytet som faktiskt kan vara lite gott att få. Då är enda vägen att bestämma sig. Det som är prio 1 på min lista är att absolut inte ta till alkohol. Bara där är mycket vunnet. Men det är inte hela sanningen. Utan jag måste ta pauser varje dag, sätta mig ner och vara i nuet så att ångesten inte slår rot. Det försöker jag med nu. En stilla stund under arbetsdagen, en stilla stund när jag kommer hem. Promenader och träning, barn och föräldrar. Allt som ger näring. Så fort jag känner att andningen sätter sig i halsen och jag blir för entusiastisk så försöker jag coola ner.

Du kanske känner igen dig? Alla har inte så höga toppar eller så djupa dalar, men alla har vi våra dåliga dagar när vi mår apa och känner att vi inte klarar av ett beslut till. Det har jag gärna också, men i måttliga mängder. Så därför är jag för förändring. :)

Kramar!
Anna

DEN BÄSTA SEMESTERN NÅGONSIN



En liten familj i en kärleksbubbla



 En upplysande semester

När man åker iväg ett par veckor tillsammans med familjen så hamnar man i en liten bubbla. En bubbla av enkelhet och kärlek. Det finns ingenting som kan rubba lugnet. Man får se det som en rekreation, en frist i dagliga livet. Vi hade det helt underbart i Grekland. Träffade massor av nya bekantskaper, så där lagom utan att umgås jämt, snorklade och dök. Det är oerhört mycket enklare nu när barnen är äldre och tycker det är kul med lite äventyr. Livet blir lättare då. Både Hannes och Jack simmade som fiskar, hoppade och dök. Jag vann "stå på händer"-tävlingen och Jack vann "sitta längst på botten". (Eftersom jag hela tiden flöt upp som en kork. Skumt...) Hannes vann "Vara charmigast och få mest hurra, kramar och souvenirer". Vi var absolut helt fascinerade, jag och Jack över detta fenomen. Han bara är kärleksfull den lille gossen. En del kan fjäska och önska sig saker, men Hannes menar allt han säger och det känner människor runt omkring. Dessutom är han en fena på engelska. Ja, det är Jack absolut också. Stolt mamma. :)

Jag hann tänka och registrera mycket också såklart. Barnen träffade engelska kompisar som hatade sin pappa för att han hade lämnat dem till exempel. Då kände jag en enorm glädje över att vi har en god relation och att det faktiskt lönar sig gott att ställa sig lite åt sidan ibland och sluta tycka synd om sig och istället ta till sig den nya konstellationen. Mina barn älskar sin pappa. Och sin "andra" familj. Det är guld värt. Många ville såklart bjuda på ett glas vin eller jag fick en såndär liten "shot" när notan skulle betalas. I detta läge hade det varit klurigt om jag vore själv, tror jag. Då är det inte säkert att jag hade klarat resan. Men med barn i närheten så var det superenkelt att notera och ignorera. Till en engelsk tjej som ville bjuda på ett glas sa jag att jag inte längre dricker vin. Det fick henne att öppna sig en smula. Och berätta om vad hon önskar att hon kan förändra sig i. Utan att behöva lägga för mycket ansträngning till det så känner jag att jag faktiskt kan vara till lite nytta för en och annan person. Det tycker jag är bra!    

Kram Anna

SEMESTER, GREKLAND, GRANNAR OCH MÄNNISKOR I ALLMÄNHET

Hemmets Veckotidning; v 31

En och en halv vecka

har gått av semestern. Vecka 1 gick till att varva ner, hitta lugn och ro. Nu känns livet mycket bra! Vi åkte upp en sväng till Västerås, barnen och jag, för att träffa deras kusiner, faster och farbror, farmor och farfar. När vi har varit där vill vi helst inte åka hem. Det vore bra om de flyttade till Huskvarna tycker vi.

Både Jack och Hannes har lyckats bli sjuka under denna första del av semestern. Hög feber och halsont. Hannes var så förvånad att han var tvungen att analysera varje litet symtom noggrant. Han har inte varit sjuk på evigheter och var sur hela våren för att han alltid, alltid fick gå till skolan. Pigg som en mört. Men nu var det inte så roligt att vara dassig ändå. I morse vaknade han klockan 7 och kom in och bad mig känna på hans panna för att kolla att han har blivit frisk igen. Och det hade han. Tur. Det är lika bra att passa på att vara krasslig dessa dagar för nästa vecka åker vi till Grekland! UNDERBART! Jag är så förberedd som jag aldrig har varit förr. Pass, pengar räknade, alla försäkringsbevis som behövs, parkering på Landvetter bokad och snorklar inhandlade. Vi ska vara där i två härliga veckor. Titta på sköldpaddor, vrak, snorkla och shoppa. För det är vi mycket bra på, barnen och jag. Jag är också stenladdad mentalt. Inriktad på goda alkoholfria drycker och lagom proppad med Antabus. För säkerhets skull. Jag litar inte riktigt på min hjärna ännu.

När jag var ute och klippte gräset nu ikväll hoppade grannen från två-hus-bort över och ville prata om artikeln i Hemmets Veckotidning. Nu sprider det sig som en löpeld i radhuskvarteret. :) Människor är goa ändå. Är man öppen får man ofta goda möten tillbaka inser jag. Jag har under första delen av sommaren upptäckt, återigen, vilken härlig bekantskapskrets jag har. Utmärkt nätverk med många goda vänner. Kärlek liksom.

Att vara i tidningen ser jag som ett sätt att kunna använda erfarenheter till att hjälpa andra. Åtminstone en. Själv läste jag artikeln och tänkte att nu attans får jag verkligen ge mig ut och gå för att öva upp fötterna. Det håller inte att vara stilla eller göra halvhjärtade cykelförsök. Ironiskt nog blev jag igångpeppad av mig själv!

Kramar
Anna

LINDEMANS ROSÉ OCH KLOKA (?) NATTLIGA TANKAR

Klokhet vill jag ska stanna. :) Ångest får gå.

Mitt i sommaren

Jag har nu varit ledig i en vecka och i natt hade jag den där natten som jag måste ha för att sedan kunna koppla av. Sömnlöshet och tankar. Nu är den fixad för denna gång. :) Men jag kom ett stort steg på vägen under nattens stora tankar. (Som blir något mindre när man sedan vaknar på morgonen.) Jag har haft en urmysig vecka med barnen. Mycket kramar och skratt. Däremot har något oroligt gnagt inombords. Så där retligt, krypande. Vi tittade på "Kommisarie Lewis" igår kväll. Engelska deckare alltså... ...det gillar jag. Mellan avsnitten, under pausen, kom den där reklamen; Lindemans Rosé. -Rosé ska det vara!

Jag kom på mig själv att tänka; Mmm. Det skulle vara gott med ett glas! Genast blev jag ytterst störd på min ärthjärna. Varför i hela fridens namn kan jag ens tänka denna tanke när jag vet att jag inte alls tål alkohol? Det är ju för sjutton livsfarligt! (För mig.) Så på natten funderade jag. Och kände efter. Då kom den fram och gjorde sig tydlig, den lilla knuten i magen. Den har suttit där ett tag, hela våren tror jag, efter mycket på jobbet, inte kunna springa och som avslut tre veckor utan barn. Det är lilla Å (som i ångest) som hade fastnat! Jag kunde riktigt känna hur den ville att jag ska hälla vin över den så att värmen av alkoholen skulle luckras upp en stund. Det gör den typ efter första glaset. Själv har jag varit uppe i varv hela våren och inte insett att det är detta som gör att jag blir så sårbar. Och då var det ändå det första jag sa när jag bad om hjälp för två år sedan. "Jag dricker för att dämpa ångesten." I höstas var jag mycket stabil, livet var lätt, men då åt jag faktiskt ångestdämpande vilket jag sedan trappade ner och slutade med till typ jul eller så. Så där låg jag i natt och blev lite nöjd. Klumpen i mellangärdet försvagades aningens. Till slut gick jag upp och gjorde en kopp Kamomillte. Satte mig i fåtöljen och drack och riktigt kände efter så den gick igenom "klumpen". Det blev gott varmt och den flöt ut. Haha! Jag är den på spåren. :) Jack vaknade och ropade: Vad gör du mamma? -Jag dricker en kopp te. Jack; Ok, sov gott. Så sa han och somnade gott. Det hade han inte gjort för två år sedan. Då hade han varit orolig och kommit ner.

Då tänker jag; Jag har kommit långt. Idag är jag inte ett dugg sugen på alkohol (trots alla mysiga bilder på cyberspace) och så ska det förbli.

Kram Anna

LIVREM hos FAMILJ OCH VÄNNER

Många blommor finns det. 

Varit lite illa ute

Men då är det inget annat än att ta sig i kragen. Jag är verkligen urkass på att vara utan barnen. Det blir så Attans tomt. MEN! I slutet av denna vecka har jag fått doser av vänskap och kärlek. Min pappa är helt fantastisk. Mamma också. :) Hon är hos kompis i veckan, så pappa och jag har talats vid. Han bjöd på Bruna böner och fläsk. Favoritmaten! Min pappa har jag lärt känna mycket mer nu sedan mina bekymmer. Han är liksom ett oväntat stöd. Snart 80 år, med mycket klokskap i den kroppen. Det tog ett tag innan han förstod att det var allvarligt med min möda med alkoholen. Det skulle inte kunna hända i vår familj. Men nu är han och mamma de bästa stöden. Älskar er! Efter en helg med syster, hennes kille och systerson vid havet får man allt lite näring också. Trevligt sällskap på jobbet också med det där lilla extra. Lunch imorgon med min systerdotter och grill på kvällen med min goda vän. Jag kan säga att det var tur att alla dessa människor som jag tycker så mycket om kontaktade mig i veckan. Är inte så bra på att tala om att jag behöver sällskap. Så stort tack till er! Och jag är på banan igen! Gudskelov faktiskt. :) 

Kram Anna

8 ÅR SENARE

Tillsammans

Familjeliv och singelliv

Vilken underbar helg vi har haft! Jack och jag planterade växter hela gårdagen och han gjorde det med ett leende och ett tålamod som jag sällan skådar. :) Fin trädgård blir det.

Det har gått åtta år sedan vi skiljdes, jag och mitt ex. Allt funkar fint mellan oss. Barnen trivs hos oss båda, varannan vecka, och jag känner mig nöjd och glad över att de har det gott även om de inte är hos mig. Alltså borde det vara under kontroll. Men nej. Ibland får jag helt uppenbart spader! Jag blir skogstokig på att inte kunna vara flexibel! Mina barn är i en flexibilitetsperiod.Sommaren är sådan. Då vill de gärna kunna komma och gå som de vill. Men för mig blir det totalkaos och det är antagligen (kom jag på) för att jag lever två olika liv. Familjelivet och singellivet. I familjelivet lever jag tillsammans med barnen. Vi fixar, grejar, slappar och gör saker tillsammans. Jag planerar för att vi gör det tillsammans. Sedan kommer singelveckan. (Som är 4 dgr för Hannes bor lite mer hos mig). Då sitter jag inte i mitt hem så ofta, utan jobbar, tränar, umgås med kompisar, föräldrar, shoppar loss lite etc.Samtidigt har jag förstås telefonjour med barnen ifall de har frågor, läxor eller tandläkare. Jag tror detta är mitt och många andras dilemma. För min exman är det enklare att bara poppa över till. Han lever inte två liv. När barnen är där så  kan han åka och golfa ändå och när de inte är där så är han oftast hemma med sin sambo och hennes familj, eller åker och tränar en stund. Kommer barnen oanmälda gör det inte så stor skillnad.

Denna veckan till exempel. Jag jobbar hela veckan. Exet har semester och det är klart att barnen ska vara där då, även om det är "min" vecka. Samtidigt vill barnen vara här lite mer eftersom de ska iväg på 3 veckors camping nästa måndag och då kommer både de och jag längta mycket efter varandra. Så vi sa att "kom när ni känner för det." Och så vill jag gärna att det ska vara. De poppar förbi när andan faller på. Men mitt inre blir en stor ångestboll eftersom jag inte kan planera något. Jag kan däremot tänka mig att du som läser detta tycker jag är helt knäpp. Antagligen är lösningen enkel. Lev ett liv oavsett du har barnen eller ej. Jag försöker, det gör jag.

Suck. Nåja, något måste man ju alltid ha att jobba på och bli bättre i. Så ikväll blir det fönsterplats, en kopp te och titta ut över fina trädgården och naturen. Det är sommar, vi lever i ett fredligt land och mina barn har föräldrar som älskar dem och de älskar oss.  :)

Kram Anna

LIVETS RESA - PÅ RIKTIGT

Ta väldigt väl hand om dig

Nu har det gått 1,5 år sedan jag började mitt livs resa. Jag hade rest mycket innan dess genom en härlig barndom, au pair i Frankrike, bott i Göteborg, gift mig och fått de finaste gossar man kan tänka sig.Skiljt mig, bytt jobb, varit på rätt plats på jobbet, varit på fel plats på jobbet, rest till en massa olika platser i Europa med och utan barn. Varit på roliga fester, löst världsproblem sena nätter, lekt med barnen, köpt hus, sålt hus, hyrt hus. Ja, jag har rest riktigt mycket innan dessa 1,5 år vände mitt inre lilla liv. Hur svårt var det inte i början att inte dricka vin utan istället umgås med mig själv. Jag upptäckte att jag inte gillade mig särskilt mycket och hade antagligen inte gjort det innan jag började självmedicinera med alkohol heller. Sitta stilla var inte att tänka på. Jag nötte hårt på meditationsband och yogasessioner för att lugna ner mig. Men nu så! Jag lovar dig att det fortfarande inte är helt enkelt att ta hand om sig. Ibland faller jag hårt. Men det är inte långt till att kliva upp och snabbt börja njuta av livet igen. Mindfullness är här för att stanna. Som jag uppskattar våren och sommaren! Att barnen skämtar och skrattar. Vad kul vi har tillsammans! Jag kan få flashbacks nu hur jag var under mitt missbruk. Frustrerad över orättvisor och hemligheter. Försökte få rätsida på allt till absurdum. Antagligen var jag inte helt kul alltid att ha omkring sig. Det är en helt fantastisk känsla att inte känna så längre. Vissa bekymmer finns kvar, men de bekommer mig inte längre. Jag noterar dem och låter de flyta iväg på mina små löv. Några människor runt omkring mig lever inte livet ännu märker jag trist nog. Men det får bli deras resa, inte min. När de är redo.

Det är skit att jag inte kan springa. Men jag kan cykla. Och foten kommer att bli bra och jag kommer att springa Göteborgsvarvet 2014. Jag har förmånen att få tillbaka pengar på skatten. Tur är det för mig för annars hade det inte blivit någon "riktig" resa i år. Nu blir det två veckor på Zakyntos i Grekland med barnen. När det är absolut som varmast. Det var längesedan jag längtade så efter att vi får åka ihop så länge. Flyga och åka båt! Det allra bästa är att även Hannes simmar som en liten fisk nu, alltså kan vi snorkla tillsammans alla tre.

Jag är 45 år och inser att jag bara har bott tillsammans med någon (förutom mina barn o barndom) i sju år. Alltså har jag i stort sett alltid varit själv, så jag borde inte vara förvånad över att jag inte hittar den rätte så enkelt. Och nu när jag har upptäckt att jag är riktigt trevlig och rolig så känner jag inget större behov av att vara två. Det spelar ingen roll om du lever själv eller tillsammans i ett förhållande. Du kommer alltid, ibland, önska att du hade lite av det de andra har. Alltså satsar jag på att vara nöjd med det jag har. Frihet och finaste familjen och mig själv.

Kram från egoAnna.

GÖTEBORGSVARVET 2014!

Ja, för katten!

Fotelände och aningens besvikelse upptäckte jag idag.

Denna helgen har jag försökt glömma bort den lilla foten som sitter längst ner på min kropp. Även den andra lilla foten klagar, men lite tystare, med sin hälsena. (De ÄR små, strl 36. Jag är en 1.73 cm lång så ibland känns det som ett under att jag inte tippar över.) Varje gång jag tar ett kliv så talar den dock om att den finns. Det är ungefär som att jag glömmer att jag har kristallsjukan aktiv för tillfället. Huvudet gör sig påmint varje gång jag lägger ner det på en kudde. (Eller tränar pass och det är dax att lägga sig. Ögonen hinner precis stanna och sedan är alla andra på benen igen.) Nåja. I onsdags kväll kunde jag verkligen inte gå. Natten var en pina och jag skänkte många tankar till människor som har det så här jämt. När man börjar tänka att "jag kommer inte kunna ta mig nerför trappan och hämta något ätbart. Tyna bort! Det kommer jag att göra". "Oh nej! Jag måste gå på toa!" Hälsporre går över. Och därför känner jag mig mycket tacksam för min i övrigt ganska hela kropp.

Jag tog mig till helgen och startade lördagen med att klippa gräset på framsidan. Barbapappa-formen på gräsmattan följer inte riktigt klipparen kan jag säga. Tur att det finns trimmers. Sedan tömde jag förrådet och åkte till sortergården! Äntligen fick granen slängas. Varför i hela världen gör jag inte detta oftare. Jag gillar sortergården! Lite second hand hann Hannes och jag med också. :) Vi behövde lite belöning. Sedan har helgen varit som för de flesta med Melodifestival och grillning. Barnen har varit på sitt bästa humör. Jack klippte gräset på baksidan i fredags. Hannes bar och fixade hela dagen igår och nu står Jack, ser jag, i köket och gör chokladpudding till oss. Myysiga barn!

Idag tog jag ett till varv till sortergården igen och tvättade bilen både utvändigt och invändigt. Jag hoppas att de på macken inte tittade på tv-skärmen när jag trodde biltvätten var klar och jag körde framåt. Paniken var nära när tvätten fortsatte och jag var tvungen att backa igen. Tänk om bilen blir krossad! Tiden stod stilla. Men som ni förstår så gick det bra. Bara lite självsäkerhet som dök en stund.

Och då började jag dagen i min sköna fåtölj och kände att "denna fot bör vila". Men vips smackar energi och noll tålamod in. Därav dessa aktiviteter. Sammanfattningsvis så känner jag så här:

SKIT! Att jag inte kunde springa Göteborgsvarvet. Kunde inte följa det alls igår på TV eller FB faktiskt. MEN! Jag är så oerhört nöjd att jag är igång med löpning och träning. Det är så roligt och jag mår så bra av den. Definitivt ett livselixir för mig istället för att surpla vin. Göteborgsvarvet 2014 ska bokas. Så nu har jag lärt mig allt om hälsporre, bokat sjukgymnast om en vecka och tänker träna alternativ träning till den är bra. (Foten alltså, inte sporren.) Jag ska lära mig att tejpa lilla foten och göra läkande övningar varje dag. Alltså finns jag här om någon mer tror sig ha samma åkomma. Bara att höra av sig.

Kram!
Anna

FAMILJEN - och jobbig vecka

Nåja, se så! 

Alltså. "man behöver trassla till det ibland för att det ska bli bra". Ja, jag tror detsamma som min disktras-leverantör. Att man måste det. Trassla till det. Oftast märker ju ingen annan det som tur är. Jag låter det bero. Kanske rentav lägger det på ett löv och låter det flyta nerför floden. :) Så blir det. Ett och annat har jag trasslat med den sista veckan, men mest har det nog varit min kropp som inte vill det jag vill riktigt. Men för sjutton, vem vill inte springa utan bekymmer och vem kan det? Förra fredagen gick jag första kilometern sen började jag springa! Strålande fart! Och längd! Nästan en mil senare och med ett fantastiskt humör var jag hemma igen. Attans vad gott jag mådde och Attans vad ont i fötterna jag hade! 

Klarar jag Götaborgsvarvet nästa vecka är det bra. Gör jag det inte så är det ok.. 

Denna vecka har varit tuff. Men det är inte mycket att göra åt, än att för mig förstå att sporten är en överlevnad. Mina barn är helt fantastiska, tycker jag. Vi myser. Och de hejar på löpningen. Ibland känner jag att de är klokare än vad man själv är, alla barn alltså.  :) 

Idag har jag följt med mina föräldrar till sjukhuset. Pappa fick en blödning i ögat igen! Attansjobbigt för honom i och med att han är hörselskadad och inte ser på andra ögat. Måste vara urjobbigt att inte höra och totalt urläskigt att inte se. Men här kan jag se däremot att mycket av positivismen kommer från mina föräldrar! Det går fint! Vi lever! Vi har det bra! Jag kan säga till er alla:

Njuter du inte av livet nu? Fixa det! 

"half our life is spent trying to find something to do with the time We have rushed through life trying to save" Will Rogers 

Kram!

YOLO

Med lite färg blir en gammal stol som ny igen

Och med lite hjälpmedel fixar vi människor till oss på ungefär samma sätt. Attans att jag inte kunde springa mitt 12-km lopp idag. Men det är inte konstigt. Min lilla kropp har fått en överdos av träning. Samtidigt lossnade kristallerna i huvudet och livet snurrar igen. Det är absolut hanterbart, men jag blir sömning och trött. Istället för att springa idag pga hälsenans påminnelse så åkte jag till Intersport och införskaffade geléhälinlägg. Suveränt! Och fick tips om att gå snabbt istället ett tag. Spinning är som tur inte så belastande så det kör jag i morgon. Annars tar jag det ganska lugnt. Kommer jag runt Göteborgsvarvet så gör jag. Dessa inlägg känns som himmelriket. Att jag sedan åkte till ett House of Hedda-öppethus hos en trevlig tjej och köpte en söt sommarklänning gjorde dagen ännu bättre. :)

Min helg har varit underbart lugn och skön. Umgåtts en del med mamma eftersom pappa var ute och for, grillat lite, solat lite, ett litet AA-möte. Och varit själv. Städat, satt upp gardiner och suttit ute och ätit frukost i solskenet. Det gäller att njuta av fåglarnas kvitter nu! Det försvinner efter midsommar. Det slog mig faktiskt idag, trots benmotgång, att jag för en gångs skull njuter av nuet. Jag längtar inte hysteriskt till sommaren som jag brukar, jag har det bra nu. Jag har fått sms från barnen som är hos sina älskade kusiner och det är så gott när de har det roligt och bra. Då kopplar jag också av.

Jag har helt enkelt kört lite YOLO som min sons kompis lärde mig. Fast jag skriker inte ut det för att jag hoppar fallskärm precis. Utan för att jag tvärtom är mer rädd om mig nu förtiden. You Only Live Once. YOLO viskar jag lite tyst för mig själv. :)

Kram!

HUMÖRSVÄNGNINGAR - SNABBA SÅDANA.

En sådär start på dagen slutade i toppenkväll.

Så gott! Jag sprang ut ikväll och det var en sån där runda som kändes bra. Jag är på G igen. Min dag har varit upp och den har varit ner. Morgonpigg och alert, men sen räckte med en liten motgång och livet blev hårt och tråkigt. Och då vill jag betona liten motgång, för det var det. Men just nu påverkas jag med vindens hastighet åt alla håll. Nåja, jag bet ihop ansåg jag. Inte förrän i kväll insåg jag att mitt dålig humör verkligen inte var roligt för andra. Jag ifrågasatte en tjej på apoteket och tyckte att reklamen för vård av munsår var kass. "Om nu alla dessa fantastiska munsårskrämer bara är för Herpes och inte andra munsår - varför säger de inte det då?" "Det är klart att ett vanligt munsår också behöver en kräm!" Fräser jag. Hon gav mig frågan tillbaka.. "Ska de säga det på TV-reklamen då eller hur tänker du?" Det var en smart tjej. Nej, de behöver inte säga det på TV-reklamen. Jag behövde tagga ner. Så jag vänder mig till Hannes och säger "Jag tror jag måste ut och springa ikväll, Hannes." Och Hannes svarar lugnt; "Det är en bra idé mamma."

Jag ser dagens mönster. Stressig förmiddag, mest för att det inte gick min väg riktigt. I eftermiddags hämtade jag barnen lite tidigare från skolan. Skjutsade Jack och hans kompis till A6. Kollega ringer på vägen. Jag ringer en annan kollega. Hem med Hannes och jobba lite, ringa lite kunder och fixa frågor som kommit på mail. Sen iväg och handla, hämta Jack och hans kompis igen. Då var klockan 5, men vad hjälper det när jag känner att jag inte har jobbat fokuserat. Alltså kollar jag av mailen på mobilen och stressar över en sen arbetsfråga och en förfrågan. Lyssnar med ett halvt öra på Hannes, handlar och ilar hem till mailen igen. Här! (Strax efter apoteket) Här inser jag att jag måste jobba för att coola ner. Andas, en sak i taget. Jag plockade upp maten, fixade mellis och sprang ut. Och sprang ifrån alla klumpar i magen. Så skönt. Nu ska jag ta en god kopp te och mysa med Hannes. Jack och hans kompis har en sova-över-natt och pratar och skrattar i deras rum. TV´n har vi inte ens satt på ännu.

Mycket bra avslut på veckan!
Kram Anna

HJÄLPA TILL

Nej, jag förstår inte.

Jag förstår inte varför man inte kan lyssna på människor som för tillfället har det svårt. Kan vi inte vara där för de som har en mamma som har psykiska problem eller pappa som har alkoholbekymmer? Barn som behöver prata om att de blir kallade för kränkande ord eller inte får vara med?  Eller om en släkting upplever att den inte är med i familjen?

• Ibland är man nära och tycker att professionell hjälp räcker vid olika dilemmor. Men nej. Det gör det inte. Man behöver stöd av familj och vänner. Utan det blir det svårt. Tillsammans är man mindre ensam, liksom.

Ungefär en gång per dag förvånas jag över krassheten som finns i livet. Ibland ser jag också när det funkar. Då gläds mitt hjärta. 

Det är så ofta jag hör människor som vill ändra andra: Sluta vara deppig, ta dig i kragen, det finns alltid de som har det värre. Och ja. Det finns alltid de som har det värre. Men just nu kanske det är lite synd om just dig. Styrkekram! 

LUGNET.

Här finns en Mindfulness App.

Intensiv helg

Ja, det är en intensiv helg. Men ändå så känner jag att lugnet har infunnit sig. Jag ser fram emot dagens löprunda och det gjorde jag inte förra veckan alls. Jag inser att jag har ett stort behov av att vara ensam när jag inte har barnen, men att det kombineras bäst med lite goda vänner, utflykt och att få hjälpa till lite. Att umgås, diskutera och filosofera tillsammans är så trevligt. Jag känner till slut ett tydligt litet stopp, att nu får du grotta en stund. Ofta känner man sig urensam första timmen, ångesten kommer krypande, men jag gör en kopp te (jag har aningens för många koppar, älskar koppar!), väljer rätt kopp, läser en bok eller tidning. Räcker inte det kopplar jag av med att lyssna på en skiva med Mindfulness. Det funkar (nästan) jämt. Sen kan jag somna, träna eller bara umgås med mig själv utan att älta utan snarare känna mig mycket, mycket nöjd med min tillvaro. 

Jag märker att så många runtomkring inte är nöjda med sitt liv, med sin kropp, sin träning och mat. År efter år tillråga på allt. Det är inget som går över av sig själv med hjälp av hårt träningsschema eller bantningskur eller ens med en snygg, ny bil. Det kan vara verktyg, men inte lösningen. (Till och med bilen kan vara verktyg om det görs på rätt sätt:)) Jag har jobbat hårt för att hitta lugnet, märkligt nog. Men ack så gott det är när det tittar in i ens liv. Kvalitet. 

Sorger och svårigheter finns då och då i allas liv, så även lycka och enkelhet. 

Ha en härlig måndag och njut av solen! 

Kram Anna

GLAD PÅSK!

På resa.

I morgon åker jag till Malmö för att träffa en god vän som jag inte sett på evigheter. Det är ett trivsamt sätt att fylla på lyckoreserverna. På lördag hämtar jag föräldrarna vid flyget efter 4 veckors solsemester. Inte alls avundsjuk! Förr reste jag hit och dit jättemycket. Var nästan aldrig hemma. Numera njuter jag även av hemmets lugna vrå, även om det just idag är tomt utan barnen som åkt till sin pappa. Tog en ledig dag, besiktigat bilen och tvättat den. I övrigt har jag valt att vara ensam idag. Quizkampen, Facebook och instagram håller mig lite sällskap förstås. Och "How I met your mother". Mycket bra serie. 

Denna veckan har det varit full fart på jobbet. Lite blandat med badhus med gossarna. Det skulle vi göra oftare. Mysigt. Jag tror helt klart att väderomslaget är här, för humöret har inte varit på topp hela tiden. Mycket Mindfullness har det blivit. Och roliga filmer. Nuförtiden är det lite gott med dessa mindre glada veckor eftersom jag så tydligt vet att morgondagen blir fin. Påsk är en underbar helg utan några större krav. Bara till för att njutas av. Umgås, springa och yoga. 

Japp. Jag är redo. Så jag önskar dig en Glad Påsk! 

Kram

LIFE IS GOOD OCH FB HJÄLPER

Löpningen blev som skärpan i denna bild.
Men bra ändå liksom.

Facebooks fördelar

Förra veckan led jag många kval. Skulle maten och kakorna bli lyckade på kalaset? Hur är det egentligen med engelskan? 3D är inte min styrka! Och värsta tanken av de alla. Jag trodde inte jag skulle komma runt på seedningsmilen i Mantorp.

Så jag började med att kolla hur det har gått för folket i tidigare lopp vilket fick mig att inse att hur jag än vänder mig så är jag bland de sista. Alltså siktade jag in mig på sistaplatsen. Upp på morgonen för att lämna Hannes till sin pappa. Det sista han sa var:"Du förresten, mamma, ett par killar i min klass tycker att du ser ut som 30 år." Nu kunde jag köra vidare vid gott mod. Kanske kommer jag sist, men jag ser ut som 30 och har ett nytt pannband. Framme vid Mantorp som typ femte bil, (man vill ju vara i god tid för att hämta ut nummerlappen), hämtade jag nummerlappen för att sedan vänta i 1,5 timmar på att börja springa. Jag satt där i bilen och tittade på människorna och insåg att det spelar faktiskt ingen roll om målet är att komma runt, sist, eller om målet är att springa på 40 minuter. Nervositeten är densamma. Istället började jag känna mig lite lugn och nöjd med att vara bland de sista. Jag talade med några innan start och de verkade ha samma tankar som jag. Starten gick. Jag tänkte att om jag bara klarar att springa hela tiden i 5 km så är jag nöjd. Duktig till och med. Efter 5 km tänkte jag 6 km och sedan 7. Därefter gick jag lite och sprang lite.

Sist kom jag inte på mina 1.04.06, men inte långt ifrån. Jag är superdupernöjd! Hurra!

Naturligtvis var även mat och kakor ok. Engelskan förbättrad och 3D är kreativt, vilket passar mig utmärkt. Fullt av möjligheter! Sedan behöver jag inte kunna tekniken full ut, det finns experter för sånt på mitt arbete. :)

Facebook då. Vissa dagar ska man inte vara på Facebook. Ibland kan det vara destruktivt. Men används det på rätt sätt så är det ganska fantastiskt. Födelsedagen. Så många trevliga gratulationer. Det spelar ingen roll att ingen skulle ha skickat kort till mig per post. På min alldeles egna dag fick jag mängder med grattisar från vänner och bekanta. Det är en lyckoboost som heter duga! När jag sedan fick ågren inför loppet så fanns alla där igen och peppade och hejade! Från att ha varit ensam i mitt beslut att springa, ensam att åka till loppet och ensam (bland många andra) att löpa loppet så hade jag jättemånga supporters. Det värmer och inspirerar! Jag kan bara, från djupet av mitt hjärta, säga tack till alla som bryr sig. Det kanske är för en liten stund, men det är just i den perfekta stunden! Barnen, familjen och vännerna utanför FB betyder såklart allt, men just nu vill jag tillägna denna lilla text till fenomenet Sociala medier och vännerna där. Många finns ju både lite här i verkliga livet och lite där i cyberspace.

Det kan till och med vara så att jag har hittat min löpcoach. Får se om hon står ut med mig. :)

Stor kram till er alla och tack!
/Anna

LÖPNING, FÖRÄLDRAR, HUND, JOBB

Väldigt mycket i huvudet nu. 

Alltså. Varför får man inte längta efter sina föräldrar? Ok, jag är alldeles snart 45 år. Jag tycker nog att jag fixar livet rätt bra som nykter alkoholist, mamma, husägare och arbetsmänniska. Men ibland provocerar det att längta efter, eller att tycka det är mysigt att vara med sina föräldrar. De är utomlands nu och har det riktigt gott. Härligt! Men jag saknar dem och tycker faktiskt att det är sunt. De är mina vänner o accepterar mig trots att de inte alltid hänger med i mina tankar. Det är ju bra, eller hur? 

Det är en av alla saker i mitt huvud för tillfället. En annan sak är mitt millopp på lördag. I mitt huvud känner jag att jag har gett upp en bra tid. Kommer jag runt är det bra.  Jösses, jag är helt urrädd att alla är snabba som blixten på det loppet o att jag är en snigel. Men så får det bli. 

Hund är jag väldigt inne på också. Men tänk om jag inte är en bra hundmänniska? Och jobbet jag har är jättekul! Men tänk om jag bara är en liten fluff utan kunskap och alla helt plötsligt kommer på det? Suck. Jobbig hjärna. 

Du. Jag hoppas att du är säker på dig själv just nu! ( Jag är nog det i morgon igen. ) 

Kram Anna

UPPDATERADE VERKTYG

Verktyg på riktigt

Livet från den ljusa sidan

Jag har uppdaterat mina livsverktyg ännu en gång. Känns fint. :) Jag har mitt millopp att springa om två veckor och jag inser att jag kommer att behöva gå emellanåt, men samtidigt hinner jag med att träna mig lite till.

Nu springer jag 3-4 ggr/vecka. Kort, lite längre och ännu lite längre. (typ 4 km, 5 och 7 km) Idag testade jag på Yoga på lunchen, vilket jag inte har gjort på flera år. Det är en perfekt träningsform för mig. Dra ut lite på lederna samtidigt som jag springer. Det känns redan i ryggen på ett positivt "hoppsan, där kan man också ha muskler"-sätt. På lördag blir det tidig spinning och ett avslutande Yogapass på söndag kväll. Träning är roligt!
Det var den kroppsliga träningen det. Sedan har den mentala fått sig ett uppryck också. Mer AA-möten. Slarvar jag med dessa känns det ganska snart som om jag skulle må bra av lite vin. Och det gör jag helt uppenbart inte. Jag vet det, andra vet det, men min hjärna vill inte alltid förstå. Då är möten lösningen. Lite Antabus hjälper också till vid alarmerande signaler. Och här och nu tänket. En dag i taget. Det börjar jag bli ganska bra på och det är underbart att vara medveten. Jag kommer ihåg i början av mina försök att hitta lugnet. Hur jag hela tiden skulle hinna med något annat. Var jag på jobbet var tanken redan och hämtade barnen. Var jag med barnen planerade jag säljpresentationen. På säljmötet var jag, andligen, redan på nästa möte. Tog jag ett bad tänkte jag att "jag måste hinna föna håret". Hjärnan vilade aldrig.

Det är andra tider nu. När jag nu har fått lyckan att hitta hyfsad frid i sinnet så poppar smarta lösningar upp i huvudet istället. Jobblösningar och hemmalösningar. Kreativiteten flödar liksom och effektiviteten likaså. Läser jag en bok så gör jag bara det. Är jag med barnen så får de full fokus.

Jag är just hemkommen, barnen är hämtade och det är dax att äta middag. Omelett tror jag det blir. Med choritzo. Gott.

Ha nu en riktigt god vecka, stanna upp och känn efter en stund. Njut av det lilla, lilla vårtecknet, fågelsången till exempel. Faller du tillbaka i gamla stressen? Äsch, bara att uppdatera igen. :)

Kramar
Anna

DENNA MÅNE

Planer krävas. 

Är det fullmånen? Onekligen är det svårt att sova. Inte blev det bättre av att jag smög upp o tänkte att jag tar toaletten på nedervåningen för att inte väcka några barn, tände inte lampan för att inte vakna till för mycket själv och kliver rakt in på dyblöt, iskall matta efter sonens kvällsdusch. Vaken nu liksom. Nåja. Tog en kopp kamomillte och skriver lite. 

Varsågod! Min bästa löparlista.

Löpning beställd! 

Jo, jag anmälde mig till ett seedningslopp 23 mars. En mil som gör att jag slipper sista startgruppen på Göteborgsvarvet. Är ganska konstant på 4 km nu när jag är ute och måste trappa upp. Löpning 3ggr/vecka. Bonus är ett pass spinning. Styrka hemma eller på Nordic Wellness. Jag är, helt ärligt, grymt motiverad! Jag riktigt ser mig själv springa mil efter mil... Den tanken är god och ska näras. 

Däremot spelade min lilla ärthjärna ett spel med mig idag. Livet är en liten strid. Helt plötsligt var den inne i en planering att Anna kan passa på att dricka lite vin i sin ensamhet på fredag. Aghh!? Hur tänker jag? Det går ju inte. Det vet kloka jag och alla runtomkring. Men likt förbenat kommer knäppa, planerande tankar. Då och då knackar det sjuka på. Låter enkelt att ignorera, men jag lovar att det inte är helt lätt. 

Nu kommer det inte att ske. Tack vare att jag skriver det här, talar om det med min alkoholterapeut, går på AA. Och att jag har ändrat typ hela mitt sätt att leva, hemma och på jobbet. Träningen är en viktig bit. Sluta med ett missbruk utan att se över och ändra delar av livsstilen tror jag inte på. 

På med löpardojjorna och bästa spellistan jag någonsin haft! Trots små tankevurpor så är jag för tillfället på topp! (och nu kom en liten gosse in som haft en mardröm, så jag fokuserar på honom istället. Teet är slut också.) 

Natti natti! 

MENINGEN MED LIVET?

Spara på superkontrollen

I helgen fick jag höra det jag har längtat efter. Kloka ord om livet. Fråga alltid dig själv, inom allt, som inom projekt, med barnen, med familjen och vännerna; Vad kan du bidra med? Katten vad jag har kämpat. Att vara till lags och tillräcklig och rätt. För jobbet och för barnen. Men så kom det. Enkelt och bra från en klok människa. Fråga alltid dig själv; Vad kan du bidra med i detta?

På jobbet; Jag inser att jag kan inte klara av att vara i produktion och utveckling samtidigt, men jag har perfekta människor omkring mig som klarar det jag inte kan. Jag kan bidra med kommunikation och lösningar.
Hemma; Jag kan inte ta på mig alla barns vedermödor. Det är tufft ibland, men det behöver inte alltid bli mina sorger. Jag kan bidra med lugn och ro. (Och lite kloka ord från en erfaren som mig liksom.)
Vänner; Jag kan bara ta till mig den vänskap jag får! Och det är härligt. Med fika, lunch, bio, AW. Det kan liksom inte bli bättre. Jag kan bidra med min vänskap.

Sen är allting inte helt enkelt alltid. Men vad gör man inte för barnen, jobbet och övriga familjen o vännerna. Det är det som är livet. Inte om jag har fixat bilens bromsskivor eller tv-rummets bord. Det är inte livet. Livet ger så mycket mer.

Kram!

ETT RIKT LIV.

Mot ljuset!

Nattens mörkaste timme infaller strax för gryning. 

~ Paulo Coelho

Jamen precis. Ibland är man och nosar på botten. Då kan du välja att stanna där och gräva lite djupare eller försöka klättra uppåt. Detta hände mig i helgen. Och då är det inte alls synd om mig på något sätt. Jag tog på mig andras sorg och gjorde den till min egen. Kände mig ensam, fast jag inte var det. Istället borde jag ha tagit mig en långpromenad och tänkt att - Jag har det bra. Vill någon ha min hjälp så finns jag här och det vet de. Det räcker så.

Men så funkar inte jag riktigt ännu. Idag bestämde jag mig dock att det är dags att vara positiv igen.  Aktivt val, liksom. Gör jag inte det valet så är steget inte långt till alkoholens klor, tyvärr. OCH DIT VILL JAG INTE!!!

Hannes (min 9-åring) har poppat in på Instagram. Det är så ljuvligt att ha honom där. Han är så extremt positiv. Alla bilder jag har lagt upp så skriver han; "fint" eller "vad vakert". (Lite stavningsmissar gör det bara charmigt.) Nu har han gått i min cyberskola innan han fick gå ut där, men jag vet att han menar allt han skriver. Jag har en liten kompis på 13 år på både FB och Instagram som är likadan. Det känns som en tillgång med dessa små ungdomar. Jack, andra sonen som är 13, ger också extra värme för tillfället. Mina lovebombers. Det är stort.

Jag hade också tre vänner i helgen som anade att jag inte var på topp och, var för sig, erbjöd en fika och lite kompismys. Det hade varit smart att ta emot det. Men icke. Kanske var det ändå så att det var dax att bryta ihop en stund för att hämta lite nya krafter och inse vilket rikt liv man har tillsammans med familj, vänner och till och med med ex och deras nya familj. Inte tycka synd om sig själv för att man inte är mitt i den familjen, utan tycka om att man har lärt känna nya människor på vägen och fått förmånen att titta in i deras liv och få tycka om dem. Det är stort också.

Sen är det slutligen ganska stort att jag sitter här i mitt fina hem. Ja, det är riktigt snyggt, tycker jag. Här sitter jag nyuppkliven ur självömkan, tittar yrvaket omkring och inser att jag är riktigt lyckligt lottad och att jag hoppar över brytet vid nästa tillfälle.

Kramar!

AND ACTION!

Omtagning!!!

Nåja, min träningsplan blev lite annorlunda än tanken. Det blev måndags-, tisdags- o onsdagsträning. Kroppen har inte varit på g riktigt. Nya veckoplanen gör jag ikväll i lugn o ro. Jag har en kalender på sängbordet som jag skriver i varje kväll. Lite för att hålla koll på träning o mat. 

Denna helgen har jag hämtat kraft. AA-möte är då bra. Så det gick jag på. Träffat härlig vän, lagat god mat o kollat på den fantastiska filmen; Berättelsen om Pi. Idag har jag fixat lite tack-kort enligt önskemål och fikat hos föräldrarna. Sen kom jag liksom hem o satte mig i soffan, såg en film (grät ut lite, film är ju bra där) och kände att lugnet i min kropp inte riktigt ville infinna sig. Det som händer de flesta då o då gjorde jag med att köra på lite för hårt ett par veckor o missade hur jag hade det i kroppen. Hjärnan tyckte livet var toppen, men själen var inte med på den tanken. Då har jag turen att kunna grotta en stund. Ta ett bad. Lyssna på Mindfullness och skicka iväg lite tankar på löv nerför floden. Kan tyckas löjligt, men nej. Jag tycker det är bra. För mig. Så det gjorde jag i eftermiddag. 

Nu sitter jag här och smaskar på lite keso m sallad och dricker en god kopp te. Och känner lugnet igen. Redo för veckan. 

Kramar! 

HÄMTA KRAFT-HELG

Kan tro att det är en alien. :)

Slöaste lördagen

Det hade jag igår. Jag gjorde i n g e n t i n g. Eller jo, jag kollade på Project Runway, Sverige i 6 timmar. SEX timmar! Alltså, jag var så slö sen så jag orkade knappast andas. Inte ens läsa en bok. Somnade klockan 22 och vaknade 09.30 i morse. Jösses. Och jag känner i kroppen hur ond den är efter en veckas influensa och lat lördag. Varje lite muskel säger aj. Ryggen är svag och nacken knakar. Där ser man vad snabbt det går utför utan träning. Så nästa vecka ser ut som följer:

Må - Gym (lugnt, fortfarande snurvlig)
Ti - Löprunda i sakta mak.
Ons - Löprunda, fortfarande sakta
Tors - Vila
Fre - Gym
Lör - Löprunda
Sön - Långdistansrunda

Jag läste i senaste Runners World om Lakis Toutouzoglou. Han gjorde omtag på sitt liv för ett år sedan och började röra på sig. Varje dag. Nu är han extremt fokuserad, absolut lite besatt. Men han klarade av att bli mer än vältränad på ett år. Jag har inte som mål att hamna på hans nivå, men det är tanken som räknas. Alltså den tanken att det bara är jag som sätter gränserna. Om det är så att jag nästa helg sitter och skriver på min blogg och inser att jag inte har klarat av mitt veckoschema, då kan jag inte skylla på någon annan än mig. Så nu kör jag!

Ha en god vecka!
Kramar!

EN VECKAS PÅMINNELSE

Härliga, nya dagar!

Positiv febervecka

Nej, det finns inte en gång när jag känner mig så ynklig som när jag har feber. Och nu hängde den fast i fyra dagar likt en läbbig fästing som vägrar släppa. Men! Natten till den femte dagen så kände jag hur den liksom löste upp sig och bara rann av. Bokstavligen rann av. Ville helst kliva ur skinnet, men jag hittade inte blixtlåset. Men vad gott att bli frisk! Helt klart värt lite ynklighet för att få känna sig stark som en fura (tills jag har gått i trappan och måste andas) och få krafterna tillbaka. Jag tror att mitt immunförsvar måste byggas upp igen efter allt vin:ande, därför lär jag få lite influensahappenings då och då. Fast det är helt en egen teori. :) Kom an, bara, bacillerna!

Min träning blev något försenad, men jag trappar nu upp (igen) med promenader och yoga. Så på söndag kan jag ta en tur igen. Och sen är jag igång!

Gott att jobba

Jag känner springet i benen på jobbet också! Är riktigt, riktigt inspirerad att få sätta tänderna i nya utmaningar. Med de kollegor och kunder som jag har kan det inte misslyckas. Det är så varierande, mitt jobb. Idag har jag talat lite om hur vi ska underlätta för bönderna med en kund och hur bilder ska kunna publiceras i en webbaserad produktkatalog med en annan. Jag lär mig något nytt varje dag.

Men nu tar jag helg med mina barn. En lugn och skön helg!

Kramar!
Anna

UPPTRAPPNING! GÖTEBORGSVARVET

Friska drycker!

Fokus; träning. (Blandat med mys och eftertanke)

Denna helgen var tanken att jag skulle kickstarta igång min träning på allvar inför Göteborgsvarvet. Så blev jag sjuk! Feber och ond hals. Alltså, det var längesedan jag hade feber. Fy så ynklig jag kände mig. Hade inte gjort något om man fick en kall hand på sin panna. Idag är allt dock på bättringsväg och jag är så där lagom sjuk så att jag kan njuta av tidningar, TV och internet. :) Glad ska man vara över att få vara frisk!

Min upptrappning sker istället i nästa vecka. Första målet är ett enmilslopp som jag ska springa i mars (!) för att inte hamna i sista startfältet på Göteborgsvarvet.  Det känns riktigt roligt!

"Varför är jag inte rädd om mig själv?" läste jag precis i artikeln om Sara Sommerfeld i senaste numret av Må Bra. Att ha dålig självkänsla och fantastiskt självförtroende är inte en bra kombination. Jag känner igen mig så väl. Irriterande nog hann jag bli alkoholist på köpet. När jag låg på trottoaren efter en blöt kväll för ca 2 år sedan med utslagen tand, spräckt läpp och demolerad näsa, tänkte jag verkligen; "Varför vill jag att jag ska dö? Jag har ju de finaste barnen, bästa jobbet, snyggaste huset och presterar bra hela tiden? Dessutom mamma till två underbara gossar som jag vill vara ett föredöme för. Jag en klok människa, 42 år (då, eller ja, 43;)) och vet att jag gör fel mot mig." Det tog ytterligare ett halvår, sedan tog jag på allvar hjälp för att bli av med alkoholproblemet. Och med det började min absolut bästa resa. Det jag upptäckte var att det inte handlade om vinet, utan om min självkänsla. Vara nöjd med hur man är utan att kunna vara till lags för alla. Använda sin personlighet och energi till det bästa. Det är faktiskt ett under att jag lever, men vad jag lever! (Det är inte ofta jag tänker den tanken, men ibland får man påminna sig.) Barnen är trygga och nöjda och jag njuter till och med när jag är sjuk som just idag.  Tänk att det kan kännas mysig. :) Så fort jag blir pigg, vilket antagligen är i morgon, trappar jag upp träningen inför Göteborgsvarvet. Bra gjort Sara! Och bra gjort jag! Fler är värda detta. Underbart att få lägga kraft på något helande för kropp och själ!

Kramar!
Anna