SEMESTER, GREKLAND, GRANNAR OCH MÄNNISKOR I ALLMÄNHET

Hemmets Veckotidning; v 31

En och en halv vecka

har gått av semestern. Vecka 1 gick till att varva ner, hitta lugn och ro. Nu känns livet mycket bra! Vi åkte upp en sväng till Västerås, barnen och jag, för att träffa deras kusiner, faster och farbror, farmor och farfar. När vi har varit där vill vi helst inte åka hem. Det vore bra om de flyttade till Huskvarna tycker vi.

Både Jack och Hannes har lyckats bli sjuka under denna första del av semestern. Hög feber och halsont. Hannes var så förvånad att han var tvungen att analysera varje litet symtom noggrant. Han har inte varit sjuk på evigheter och var sur hela våren för att han alltid, alltid fick gå till skolan. Pigg som en mört. Men nu var det inte så roligt att vara dassig ändå. I morse vaknade han klockan 7 och kom in och bad mig känna på hans panna för att kolla att han har blivit frisk igen. Och det hade han. Tur. Det är lika bra att passa på att vara krasslig dessa dagar för nästa vecka åker vi till Grekland! UNDERBART! Jag är så förberedd som jag aldrig har varit förr. Pass, pengar räknade, alla försäkringsbevis som behövs, parkering på Landvetter bokad och snorklar inhandlade. Vi ska vara där i två härliga veckor. Titta på sköldpaddor, vrak, snorkla och shoppa. För det är vi mycket bra på, barnen och jag. Jag är också stenladdad mentalt. Inriktad på goda alkoholfria drycker och lagom proppad med Antabus. För säkerhets skull. Jag litar inte riktigt på min hjärna ännu.

När jag var ute och klippte gräset nu ikväll hoppade grannen från två-hus-bort över och ville prata om artikeln i Hemmets Veckotidning. Nu sprider det sig som en löpeld i radhuskvarteret. :) Människor är goa ändå. Är man öppen får man ofta goda möten tillbaka inser jag. Jag har under första delen av sommaren upptäckt, återigen, vilken härlig bekantskapskrets jag har. Utmärkt nätverk med många goda vänner. Kärlek liksom.

Att vara i tidningen ser jag som ett sätt att kunna använda erfarenheter till att hjälpa andra. Åtminstone en. Själv läste jag artikeln och tänkte att nu attans får jag verkligen ge mig ut och gå för att öva upp fötterna. Det håller inte att vara stilla eller göra halvhjärtade cykelförsök. Ironiskt nog blev jag igångpeppad av mig själv!

Kramar
Anna