GÖTEBORGSVARVET 2014!

Ja, för katten!

Fotelände och aningens besvikelse upptäckte jag idag.

Denna helgen har jag försökt glömma bort den lilla foten som sitter längst ner på min kropp. Även den andra lilla foten klagar, men lite tystare, med sin hälsena. (De ÄR små, strl 36. Jag är en 1.73 cm lång så ibland känns det som ett under att jag inte tippar över.) Varje gång jag tar ett kliv så talar den dock om att den finns. Det är ungefär som att jag glömmer att jag har kristallsjukan aktiv för tillfället. Huvudet gör sig påmint varje gång jag lägger ner det på en kudde. (Eller tränar pass och det är dax att lägga sig. Ögonen hinner precis stanna och sedan är alla andra på benen igen.) Nåja. I onsdags kväll kunde jag verkligen inte gå. Natten var en pina och jag skänkte många tankar till människor som har det så här jämt. När man börjar tänka att "jag kommer inte kunna ta mig nerför trappan och hämta något ätbart. Tyna bort! Det kommer jag att göra". "Oh nej! Jag måste gå på toa!" Hälsporre går över. Och därför känner jag mig mycket tacksam för min i övrigt ganska hela kropp.

Jag tog mig till helgen och startade lördagen med att klippa gräset på framsidan. Barbapappa-formen på gräsmattan följer inte riktigt klipparen kan jag säga. Tur att det finns trimmers. Sedan tömde jag förrådet och åkte till sortergården! Äntligen fick granen slängas. Varför i hela världen gör jag inte detta oftare. Jag gillar sortergården! Lite second hand hann Hannes och jag med också. :) Vi behövde lite belöning. Sedan har helgen varit som för de flesta med Melodifestival och grillning. Barnen har varit på sitt bästa humör. Jack klippte gräset på baksidan i fredags. Hannes bar och fixade hela dagen igår och nu står Jack, ser jag, i köket och gör chokladpudding till oss. Myysiga barn!

Idag tog jag ett till varv till sortergården igen och tvättade bilen både utvändigt och invändigt. Jag hoppas att de på macken inte tittade på tv-skärmen när jag trodde biltvätten var klar och jag körde framåt. Paniken var nära när tvätten fortsatte och jag var tvungen att backa igen. Tänk om bilen blir krossad! Tiden stod stilla. Men som ni förstår så gick det bra. Bara lite självsäkerhet som dök en stund.

Och då började jag dagen i min sköna fåtölj och kände att "denna fot bör vila". Men vips smackar energi och noll tålamod in. Därav dessa aktiviteter. Sammanfattningsvis så känner jag så här:

SKIT! Att jag inte kunde springa Göteborgsvarvet. Kunde inte följa det alls igår på TV eller FB faktiskt. MEN! Jag är så oerhört nöjd att jag är igång med löpning och träning. Det är så roligt och jag mår så bra av den. Definitivt ett livselixir för mig istället för att surpla vin. Göteborgsvarvet 2014 ska bokas. Så nu har jag lärt mig allt om hälsporre, bokat sjukgymnast om en vecka och tänker träna alternativ träning till den är bra. (Foten alltså, inte sporren.) Jag ska lära mig att tejpa lilla foten och göra läkande övningar varje dag. Alltså finns jag här om någon mer tror sig ha samma åkomma. Bara att höra av sig.

Kram!
Anna

FAMILJEN - och jobbig vecka

Nåja, se så! 

Alltså. "man behöver trassla till det ibland för att det ska bli bra". Ja, jag tror detsamma som min disktras-leverantör. Att man måste det. Trassla till det. Oftast märker ju ingen annan det som tur är. Jag låter det bero. Kanske rentav lägger det på ett löv och låter det flyta nerför floden. :) Så blir det. Ett och annat har jag trasslat med den sista veckan, men mest har det nog varit min kropp som inte vill det jag vill riktigt. Men för sjutton, vem vill inte springa utan bekymmer och vem kan det? Förra fredagen gick jag första kilometern sen började jag springa! Strålande fart! Och längd! Nästan en mil senare och med ett fantastiskt humör var jag hemma igen. Attans vad gott jag mådde och Attans vad ont i fötterna jag hade! 

Klarar jag Götaborgsvarvet nästa vecka är det bra. Gör jag det inte så är det ok.. 

Denna vecka har varit tuff. Men det är inte mycket att göra åt, än att för mig förstå att sporten är en överlevnad. Mina barn är helt fantastiska, tycker jag. Vi myser. Och de hejar på löpningen. Ibland känner jag att de är klokare än vad man själv är, alla barn alltså.  :) 

Idag har jag följt med mina föräldrar till sjukhuset. Pappa fick en blödning i ögat igen! Attansjobbigt för honom i och med att han är hörselskadad och inte ser på andra ögat. Måste vara urjobbigt att inte höra och totalt urläskigt att inte se. Men här kan jag se däremot att mycket av positivismen kommer från mina föräldrar! Det går fint! Vi lever! Vi har det bra! Jag kan säga till er alla:

Njuter du inte av livet nu? Fixa det! 

"half our life is spent trying to find something to do with the time We have rushed through life trying to save" Will Rogers 

Kram!