8 ÅR SENARE

Tillsammans

Familjeliv och singelliv

Vilken underbar helg vi har haft! Jack och jag planterade växter hela gårdagen och han gjorde det med ett leende och ett tålamod som jag sällan skådar. :) Fin trädgård blir det.

Det har gått åtta år sedan vi skiljdes, jag och mitt ex. Allt funkar fint mellan oss. Barnen trivs hos oss båda, varannan vecka, och jag känner mig nöjd och glad över att de har det gott även om de inte är hos mig. Alltså borde det vara under kontroll. Men nej. Ibland får jag helt uppenbart spader! Jag blir skogstokig på att inte kunna vara flexibel! Mina barn är i en flexibilitetsperiod.Sommaren är sådan. Då vill de gärna kunna komma och gå som de vill. Men för mig blir det totalkaos och det är antagligen (kom jag på) för att jag lever två olika liv. Familjelivet och singellivet. I familjelivet lever jag tillsammans med barnen. Vi fixar, grejar, slappar och gör saker tillsammans. Jag planerar för att vi gör det tillsammans. Sedan kommer singelveckan. (Som är 4 dgr för Hannes bor lite mer hos mig). Då sitter jag inte i mitt hem så ofta, utan jobbar, tränar, umgås med kompisar, föräldrar, shoppar loss lite etc.Samtidigt har jag förstås telefonjour med barnen ifall de har frågor, läxor eller tandläkare. Jag tror detta är mitt och många andras dilemma. För min exman är det enklare att bara poppa över till. Han lever inte två liv. När barnen är där så  kan han åka och golfa ändå och när de inte är där så är han oftast hemma med sin sambo och hennes familj, eller åker och tränar en stund. Kommer barnen oanmälda gör det inte så stor skillnad.

Denna veckan till exempel. Jag jobbar hela veckan. Exet har semester och det är klart att barnen ska vara där då, även om det är "min" vecka. Samtidigt vill barnen vara här lite mer eftersom de ska iväg på 3 veckors camping nästa måndag och då kommer både de och jag längta mycket efter varandra. Så vi sa att "kom när ni känner för det." Och så vill jag gärna att det ska vara. De poppar förbi när andan faller på. Men mitt inre blir en stor ångestboll eftersom jag inte kan planera något. Jag kan däremot tänka mig att du som läser detta tycker jag är helt knäpp. Antagligen är lösningen enkel. Lev ett liv oavsett du har barnen eller ej. Jag försöker, det gör jag.

Suck. Nåja, något måste man ju alltid ha att jobba på och bli bättre i. Så ikväll blir det fönsterplats, en kopp te och titta ut över fina trädgården och naturen. Det är sommar, vi lever i ett fredligt land och mina barn har föräldrar som älskar dem och de älskar oss.  :)

Kram Anna