 |
| Tiden går fort. |
Fem månader sedan sist
Ju bättre jag mår desto mindre behöver jag skriva av mig. :) Det har hänt en del sedan oktober 2013. Nytt år till exempel. Jag har träffat en kille som jag känner mycket för och det är trevligt. Jag och barnen har spelat in en film:
Film där barn berättar. Den visas i utbildningssyfte för personal inom vården. Jag har fått mycket god feedback. Det värmer i hjärtat när man kan vara till hjälp. Barnen tyckte det var jättespännande och de är ganska nöjda med livet nu förtiden märker man. Då mår man finemang när de har det bra.
Ångest, lycka, återhämtning
Jag tycker hela mitt liv i sig egentligen är toppen. Verkligen, i det innersta av mitt hjärta, så tycker jag det. Ångesten har tyvärr satt sig i alla fall, men jag inser att det är mer bristen på återhämtning som det beror på. Min kropp hinner inte vila. Jag har barn 1 och en halv vecka. Sedan har jag ett arbete där jag planerar, följer tidplaner, reser, säljer och delar ut uppdrag. Och ett relativt nytt förhållande på det. Även när jag inte har barnen så hörs vi och jag fixar om det behövs. Nu försöker jag sälja huset också. Det gick sådär i första försöket, men jag gör ett nytt försök om någon månad. Så då tänker jag att jag flyttar till en fyra eller så. Det ordnar sig nog. Men oj vad jag tänker.
Till återhämtningen. Återhämtar mig gör jag om jag är helt själv. Har jag barnen kan jag springa ut, eller gå en promenad själv. För andra är det återhämtning att gå tillsammans med kompisar, ta en fika med någon eller bara sitta och prata med mannen en kväll. För mig och säkert fler med mig så är inte det tillräckligt. Jag tror min hjärna stökar till det eftersom jag alltid tänker i lösningstankar. Så säger en person något till mig så försöker alltid min lilla hjärna lösa problemet, möjligheten eller katastrofen. Och det har jag fullt upp med hela dagarna. Jag träffar mycket gärna vänner, nära och kära också, men utöver att få vara ensam lite. Och det hinner jag inte nu. Det värsta är att det inte räcker med en ensamtimma eller gå på massage. Jag behöver mer. Typ flera dagar.
Kan det vara normalt? Jag känner mig som värsta egoisten. Men egoist med ångest. Ångest när jag somnar, vaknar till på natten, morgonångest, påjobbetångest, hemmaångest. Ångesten är så jobbig att den har börjat gnaga på konditionen. Den sitter i magen och när jag springer känner jag att den blir liksom lite sned på mig för den vill ha all kraften själv. Fy attan. Jag har ätit tabletter för den förr, men jag vill helst inte ta till det igen. Vill hellre bemästra den och det innebär att man måste bli ännu mer egoistisk än man redan är. Och det är jobbigt.
Kanske är det så att man får ta ett litet snack ändå med de nära och kära. (Inte barnen dock. Jag kan inte begränsa den tillvaron.) Kanske får det bli en egenhelg? Min rädsla är att det kanske inte räcker. Annars måste jag hitta ett annat sätt och bara det är bra så funkar ju det.
Ta hand om er!
Ibland är livet bara så där bra. Löpsteget har bättrat på sig. Tjurruset är bokat och jag har ställt krav för att må bra själv och ingen reagerade nämnvärt på det. Helt sanslöst vad enkelt det är att ändra lite på sig ibland. Och ibland så sanslöst svårt. Det viktiga är att njuta när det känns fint. Så det gör jag nu.
