01.06 – 01.47 – KAMOMILLTÉ & HOPP OM SÖMN

Färg gör mig piggare... ...suck.

01.06, nej 01.07 och jag är vaken

Kan bero på att jag är lite spänd inför morgondagens TV-framförande. Det är inte det att jag tycker det är otäckt, men jag kan inte vara helt säker på att det som jag tyckte var klokt då är klokt i morgon. Jag fick en fråga som jag lustigt nog inte var beredd på;
– Hur kom det sig att du blev alkoholist? (Typ så var frågan)
Den borde jag ha funderat på ett par gånger, men nej. Men efter (att kanske i tv) ha svarat något i stil med "Jag började döva min ångest med några glas vin då och då och att det är klart att skilsmässan inte gjorde det bättre kanske, så det eskalerade efter det och lite annat också och sen hade jag inte kontroll längre liksom." så inser jag att där svarade jag fel. Retligt.

Fast kanske bra ändå eftersom jag fick tid till eftertanke. Nej, jag kan nog säga att jag kände att detta med alkohol var ju toppen i stort sett från första gången jag smakade på ett glas mousserande. Och det var ett tag sedan. Men jag fick den där lätta, härliga känslan av välbehag och möjlighet att släppa taget en stund. Så därför blev det ett utmärkt medel för mig att dämpa ångesten. Det var ju bara det att ångesten blev värre. Jag tålde jättemycket och helt plötsligt smackade det bara till och jag gick över gränsen och förlorade kontrollen. Som jag har förstått det så har jag en ovanlig egenskap och det är att hela tiden under kanske 20 år tillbaka så har jag känt att jag inte bör dricka alkohol och har med jämna mellanrum hintat om detta till nära, kära och läkare. Men det är inte förrän för ett år sedan som jag på allvar tog tag i det. Men till och med då kände jag att jag nästan fick bevisa det för många. Och sen när alla slutligen förstod så stod jag där förvånad i mitten och insåg att det var visst allvarligare än jag själv hade trott. I och med att jag inte har gått ner i djupet så har jag inte heller tagits på allvar. Och det är ingens fel. Jag låter som om jag har kontroll. Nästan jämt.

Allergi

Som svar på frågan tror jag att jag var dömd till alkoholism redan vid första zippet av det mousserande vinet. Andra klarar och tål det utmärkt. Men inte jag och många med mig. Allergiskt helt enkelt. Arv, personlighet, enträget drickande, mycket kan avgöra. Jag har fördelen att ha stoppat i en sådan tid att jag snabbare kommer in i det härliga nyktra livet. Även om det tar tid ändå.

Jag frågade min 9-åring idag om han är redo för morgondagen och eventuella frågor från klasskompisarna. -Jag säger som det är, mamma. "Jag har inte märkt så mycket av det som min storebror och mamma har gjort. Men ni får gärna fråga mamma mer om det om ni vill." -Du har alltid varit min supermamma och jag har aldrig märkt att du inte har varit det. (Kärlek liksom)
Visst är det märkligt ändå att det skiljer sig så i upplevelser från barnens sida. Min 12-åring har verkligen tyckt det har varit jobbigt och är fortfarande mycket på sin vakt. Jag måste säga att jag är så oerhört stolt över mina kloka gossar.

Så du! Finns du där ute som känner som jag har känt länge? Sluta med alkohol nu. För finns oron där, så finns det orsak till det.

En kopp té till och sedan gör jag nytt sovförsök.
Varma kramar!
Anna

12 STEG BLIR SOM NYA

Ger mig hän åt julen

Jag var nöjd och stolt

Hannes och jag låg och småpratade en morgon. Jag tittade i min almanacka och utbrast; -Hannes, jag har inte druckit en droppe på tre månader! (Här kände jag en stolthet i kroppen) Hannes hängde på i utbristandet, men av annan orsak; -Det var inte länge! Varför lät du inte bli i somras, mamma!?
Jag försökte då förklara. Att jag, hans kloka mamma, inte ville gå till systemet, men blev övertalad av ärthjärnan. Kunde liksom inte hejda mig. Jag sa också att jag idag, tre månader senare, inte kan förstå att jag inte kunde stå emot. Det är för mig obegripligt. Så obegripligt att jag förstår att alkoholism är en sjukdom. Hannes tittar på mig och säger; du mamma, tänk så här nästa gång du får den tanken. Oh, nu är jag sugen på vin, men vilken otur att systemet är stängt. Tänk så mamma så fixar du det. Bra Hannes, jag gör så. Fast sen å andra sidan hoppas jag inte det händer igen. Jag har bra skyddsnät. Men jag kan aldrig vara säker.

12-stegs programmet

I början av min rehab var jag mycket irriterad över de 12 stegen. Jag läste dem och insåg att de var alldeles för omoderna och borde skrivas om. Lite mindre Gud kunde det allt vara också. Jag skrev till och med varianter som jag tyckte passade mig bättre. Nu har jag kommit på mig att anamma steg efter steg och jag tycker att de är så kloka och så bra. Runt omkring ser jag människor som har klarat sin resa med hjälp av dessa. Några hattar fram och tillbaka i stegen, men det är helt ok. Jag riktigt längtar efter att få göra dem en efter en och känna att jag lär mig, tar till mig, gör rätt på mitt sätt och slutligen kan lära ut.

Jag sa sen samma sak till Jack; Hörrdu Jack, jag har klarat tre månader nu, utbrast jag med glädje. Han tittade på mig: Ja, det var då jag hade en kompis hemma.
Förbannade skit! Ja, det hade han. Fruktansvärt dumt. Jag fick tala med kompisen och jag ringde hans mamma. Så otroligt korkat. Hur tänkte jag (inte) där? Obegripligt och oansvarigt. Vilken skam. Nu tänker jag att jag och barnen har kommit otroligt långt på detta år. Jag är glad och nöjd över nykterheten, men jag har fortfarande saker att sona. Och det är gentemot mina barn. Det är underbart att de kan tala med mig om vad de upplevde att jag gjorde fel, att vi kan diskutera det och gå vidare. Fel gör vi alla mot våra barn ibland, mer eller mindre allvarliga. Det jag har gjort var allvarligt, men jag har också visat att jag tar ansvar för det och gör bot och bättring. Det är nödvändigt och det blir en styrka för dem och för mig.

Jag vill ha längre dagar

Helgen är snart slut. Den har varit helt fantastiskt bra. Jag älskar att vara för mig själv. Gick på bio och tittade på En oväntad vänskap. Vilken fin film! Tog en mil-promenad, läste kloka ord, satte upp julstjärnorna. Kul med jul!!! Med mitt nya liv vill jag ha betydligt längre dagar. Jag hinner inte med att göra allt trevligt. Det är inte bara helgerna utan även på veckorna. Livet är här för att levas.

Nu önskar jag dig en vecka med goda möten!

Kramar från Anna

EN LITEN LARV MED STORA GULLIGA ÖGON

Lilla larven

När Hannes var runt 4-5 år,

bröt han ihop en kväll. -Vad är det, Hannes? Frågade jag. - Jag vill va en larv! En larv med stora, gulliga ögon, mamma! Grät han. Lugnade sig en stund, bröt ihop igen; -Jag är ingen larv!
Öh, nej, sa hans förvirrade mamma då. Det stämmer ju. Sen gick det några år och fortfarande har han en fallenhet för larver och deras gulliga ögon. Jag kan nog hålla med. Tänk om man vore det.

Idag ville jag ha vin! Massor med vin!

Jag är riktigt nöjd med mitt liv för tillfället. Tränar och har harmoni hemma och på jobbet. Men denna ångest! Jag får ett spel på den! I en vecka har jag tålmodigt talat med mig själv. -Andas Anna. När jag inte har kunnat sova så lyssnar jag på Mindfullness och meditationer. -Jag är ett med berget. Jag ÄR berget. Tålamod! -Känn kärleksfull vänlighet mot dig själv. Aaahhh!
NEJ! JAG KÄNNER INTE KÄRLEKSFULL VÄNLIGHET TILL MIG SJÄLV! JAG VILL HA VIN OCH DRÄNKA DENNA AP-ÅNGEST!

Nej, då. Jag fixade det idag också. Åkte faktiskt hem till min lilla mamma, hon med stora gulliga ögon och sa att jag gärna kunde tänka mig att skaffa lite vin. Och så fort jag hade sagt det så visste jag att jag skulle fixa det denna gången också. Alltså en dag till i nykterhet. Skönt. Så nu kan både hon och jag koppla av en stund. Blir lite mindfullness ikväll... ...igen... ...skit.

Vad har då larven med detta att göra?

Jag tänker så här. Denna resa måste jag har gjort av någon mening. Jag har alltid velat göra gott i livet och jag känner att det blir allt viktigare för mig. Så nu kommer jag att försöka hjälpa till så gott jag kan för att hjälpa fler barn och deras föräldrar att göra livet på jorden lite enklare. Riktigt hur har jag inte kommit på. Ett steg i taget, kräver en plan kanske. Men jag sa till min mamma, (som tycker att jag kan hålla lite låg profil ibland, vilket är lite svårt när man heter Stavréus) att jag är en liten obetydlig larv (där kom det!) här på jorden. Så om denna lilla larv kan göra ett enda barn lyckligare så räcker det. Jag tror inte att folk i övrigt kommer att bry sig så mycket om mig, så om jag säger till världen att det är bättre för barnen att vara öppen med saker som berör dem, så tror jag att få personer lyssnar på mig. Men kanske en endaste rätt person?

Vad vet jag? Jag är ju bara en larv.
Steg 1 i planen; TV.

Ha en god helg!
Kramar

NEJ TILL ÅTERFALL

Du syns Anna, du syns!

Ibland önskar jag att jag var lite tystare

Men ändå inte. Eller kanske. I veckan har jag lyssnat på många kloka människor. Mina söner till exempel. Jag skulle spela in för ett nyhetsprogram och undrade om det var ok med barnen. -Ni vet, då blir det ju väldigt tydligt att jag är alkoholist. Tänk om ni blir retade? Äsch, då säger jag att du är NYKTER alkohoholist, säger Jack med ett leende. Eller NYKTERT fyllo.
Kloka barn. Kan de accepterade dessa läskiga ord så kan väl jag? Det är inte värre än så. Och Hannes tycker det är onödigt att jag går på AA-möten också eftersom jag ju redan kan allt om vin. :) -Men på AA går jag för att hitta lugn. -Ja, men va bra, mamma, gör du det, säger Hannes och fortsätter att äta sin frukost.

Många som är i liknande situationer som jag tycker att livet är jobbigt, en pina och en strid. Det tycker inte jag. Undrar om det beror på att jag har ett lättare liv eller ett annat sätt att se på saker och ting. En kombination kanske. Jag tror att min öppenhet har hjälpt mig till att snabbare känna lugn över nykterheten. Öppenheten gör att jag får många frågor som ger mig tanke till reflektion. På jobbet till exempel. Min goda rehabLennart var på besök och sa att andra oftare ser när en person är på väg in i ett återfall. Några av mina jobbarkompisar blev då konfunderade och sa att, nej, det kan inte den personen se och blev lite orolig över detta. Då fick jag tänka till istället. Och insåg att förra veckan var en typisk farozons-vecka. Lite lätt i spinn på jobbet, mycket bollar i luften och affärer (inte mänskliga då...) hit och dit. TV-inspelning. Utvecklingssamtal. Många tider att passa. Kundbesök, offerter. Hinna med att umgås med barnen och springa. Jag började sova dåligt på nätterna och maten kom i typ åttonde hand. Men tack vare frågan från min kollega så fick jag lov att tänka till, coola ner och landa. Andas.

Tänka: vad är det värsta som kan hända på jobbet? -En missad affär kanske. Hemma? En missad räkning. Ärlighet på TV? Jag blir aldrig kontaktad av killen som tyckte jag verkade intressant innan han insåg att jag inte kan dricka vin med honom. Barnen? Något barns föräldrar ser snett på mig och barnen får läskiga frågor på skolan.

Lösning på värsta konsekvensen:
Räkningar och affärer ordnar sig om än lite senare. Den rätte dricker inte vin, han knackar på när det är dax. Barnen. Här lägger jag krutet. Vad föräldrarna tycker om mig spelar faktiskt ingen roll. Det känns också som barnen är rustade, säkra och coola inför en frågestund. Annars är det där jag lägger min kraft.

Sådärja! På banan och starkare igen!

Trevlig helg till dig!

Kramar
/Anna

NADA, NOTHING, RIEN, INGET

Ljusmys

Vissa helger går åt till ingenting

Fast tänker jag till så har jag gjort en hel del. Fokus för helgen fick bli lugn och ro. Igår var jag rejält uppe i varv, så det var bara att inse detta och coola ner lite. Det är ju inte så roligt. Lördagen fick bli en tråkdag. Ljuspunkter var AA, som jag fortfarande tragglar med för att komma in i vanan. Där måste man lugna sig och lyssna en stund. Trivsamt och precis vad denna oroliga själ behöver. Sedan en mysig fika med kompisen. Alltid uppiggande! För att inte tala om kvällsshopping på Citygross. Det låter ju inte klokt, men det är så trevligt! När jag väl var hemma, kollat på Så mycket bättre och lagt mig tillrätta i mitt fluffiga täcke, så var jag ganska nöjd med dagen ändå.Tråkdag, blev bradag.

Idag fick jag mig en härlig promenad med Lovisa och lite sällskap när jag lagade mat åt föräldrarna. Maten blev godkänd, tårta hos pappa och löprunda när jag kom hem. Ingenting kan vara väldigt mycket ibland, men ändå kännas som lite. Men rätt. Eh..?

Energi är påfyllt, humör - lagom och jag är redo för en ny vecka!

Kramar!
/Anna

LIVET ÄR SKÖRT

Det viktigaste jag har.

Barnen är det viktigaste vi har

När lilla Anna försvann i Göteborg berörde det mig mycket. Jag vakade under natten, läste nyheterna och hoppades. Att hon kom tillrätta blev en oerhörd lättnad. Vi vet inte vilka men hon får av händelsen, men hon är tillbaka.

Det finns så mycket, så mycket vi kan glädja oss åt. Ett alkoholproblem känns ytterst litet och onödigt och det gör det enklare för mig att fokusera på de som betyder mest för mig och motiveras till ett nyktert liv. Jag vet att Annas föräldrar är engagerade och kärleksfulla. Livet är skört. Det kan hända något oförutsett och det kan hända snabbt. Jack och Hannes är hos sin pappa i helgen och har det bra. Jag tänker att jag ska passa på att tänka en stund, känna lite oro och samtidigt känna hopp. Någon frågade Jack i veckan om han tyckte att det var jobbigt att vi är skilda jag och hans pappa. - Nej, mamma och pappa är ju kompisar!
Det må kännas hur jobbigt som helst för oss vuxna ibland. Men vi får bita ihop och sätta oss lite åt sidan. Så tycker jag.

Kramar och ta hand om er!
/Anna

MUFFINS MOT LASAGNE

Barnen och deras mormor

Omelett mot hamburgare

Och smoothies mot lunch. Pappa bjöd på lasagne idag så jag bakade muffins till honom. Hannes gjorde omelett igår och jag gjorde hemmafixad hamburgare till honom. Jack gör morgondagens lunch så då serverar jag en god Smoothie ikväll.

Jag har fått världens bästa spellista av Lovisa, så varför inte ge henne en Wrapp. Sussi och jag delar uppmuntrande ord. Av Lennart har jag fått rabarber så då får han chutney. De som har hjälpt mig när jag har varit ur spel finns jag för närsomhelst på dygnet.

Jag sköter om min kropp och själ med att inte dricka vin och istället springa ut i naturen, umgås med barnen och äta ordentligt. Med det blir jag belönad med energi och glädje. Ett givande och tagande helt enkelt.

Tänk om det vore lika lätt att ge igen när man blir kränkt av någon. Tand för tand liksom. Men där är det inte lika självklart. Jag skulle inte må bra av att "hämnas". Friar hellre än fäller. För mig passar det bäst. Sen är det svårt när barnen hamnar i jobbiga situationer i skolan. Allt kan inte lösas med att prata som jag alltid vill. Istället för att då "betala igen" försöker jag få barnen att se över glåpord eller elaka kommentarer med att vara säker på sig själv och nöjd med hur man själv har agerat. Funkar inte alltid det heller, men förvånansvärt ofta.

Vi har haft härliga dagar. Är det något som denna lilla familj är bra på så är det att mysa.

Kramar
/Anna