01.06 – 01.47 – KAMOMILLTÉ & HOPP OM SÖMN

Färg gör mig piggare... ...suck.

01.06, nej 01.07 och jag är vaken

Kan bero på att jag är lite spänd inför morgondagens TV-framförande. Det är inte det att jag tycker det är otäckt, men jag kan inte vara helt säker på att det som jag tyckte var klokt då är klokt i morgon. Jag fick en fråga som jag lustigt nog inte var beredd på;
– Hur kom det sig att du blev alkoholist? (Typ så var frågan)
Den borde jag ha funderat på ett par gånger, men nej. Men efter (att kanske i tv) ha svarat något i stil med "Jag började döva min ångest med några glas vin då och då och att det är klart att skilsmässan inte gjorde det bättre kanske, så det eskalerade efter det och lite annat också och sen hade jag inte kontroll längre liksom." så inser jag att där svarade jag fel. Retligt.

Fast kanske bra ändå eftersom jag fick tid till eftertanke. Nej, jag kan nog säga att jag kände att detta med alkohol var ju toppen i stort sett från första gången jag smakade på ett glas mousserande. Och det var ett tag sedan. Men jag fick den där lätta, härliga känslan av välbehag och möjlighet att släppa taget en stund. Så därför blev det ett utmärkt medel för mig att dämpa ångesten. Det var ju bara det att ångesten blev värre. Jag tålde jättemycket och helt plötsligt smackade det bara till och jag gick över gränsen och förlorade kontrollen. Som jag har förstått det så har jag en ovanlig egenskap och det är att hela tiden under kanske 20 år tillbaka så har jag känt att jag inte bör dricka alkohol och har med jämna mellanrum hintat om detta till nära, kära och läkare. Men det är inte förrän för ett år sedan som jag på allvar tog tag i det. Men till och med då kände jag att jag nästan fick bevisa det för många. Och sen när alla slutligen förstod så stod jag där förvånad i mitten och insåg att det var visst allvarligare än jag själv hade trott. I och med att jag inte har gått ner i djupet så har jag inte heller tagits på allvar. Och det är ingens fel. Jag låter som om jag har kontroll. Nästan jämt.

Allergi

Som svar på frågan tror jag att jag var dömd till alkoholism redan vid första zippet av det mousserande vinet. Andra klarar och tål det utmärkt. Men inte jag och många med mig. Allergiskt helt enkelt. Arv, personlighet, enträget drickande, mycket kan avgöra. Jag har fördelen att ha stoppat i en sådan tid att jag snabbare kommer in i det härliga nyktra livet. Även om det tar tid ändå.

Jag frågade min 9-åring idag om han är redo för morgondagen och eventuella frågor från klasskompisarna. -Jag säger som det är, mamma. "Jag har inte märkt så mycket av det som min storebror och mamma har gjort. Men ni får gärna fråga mamma mer om det om ni vill." -Du har alltid varit min supermamma och jag har aldrig märkt att du inte har varit det. (Kärlek liksom)
Visst är det märkligt ändå att det skiljer sig så i upplevelser från barnens sida. Min 12-åring har verkligen tyckt det har varit jobbigt och är fortfarande mycket på sin vakt. Jag måste säga att jag är så oerhört stolt över mina kloka gossar.

Så du! Finns du där ute som känner som jag har känt länge? Sluta med alkohol nu. För finns oron där, så finns det orsak till det.

En kopp té till och sedan gör jag nytt sovförsök.
Varma kramar!
Anna