VARMA DAGAR, LIVSSTILEN FICK ETT BRYT

SOMMARTID

Jag tog en löptur i morse. Det känns som om jag har halkat ner till -100 när det gäller kondition. Min förhoppning är att det är värmen som tar ut sin rätt. I och för sig var jag grymt förkyld i två veckor, med halsont och snuva, så där föll jag lite. Kunde så klart inte träna då. Sen tog jag en tur vid havet, dryga 4 km för en vecka sedan. Men denna vecka har det blivit två korta och urlångsamma, plågsamma pass. Blä. Det är bara att traggla på. När jag är ute möter man så många som kämpar med något och använder kondition som medicin. Jag tänkte på det idag. Någon gick med stavar, sakta, hon verkade ha ont i höfterna. En kämpe. Vi hejade uppmuntrande på varandra. En tjej som jag nästan ser varje dag, går och går för att få resultat i viktnedgång. (Var målet från början) Hon ser superfräsch ut. Jag talade med henne och hon sa att hon inte längre vill vara utan sina dagliga promenader. Det är meditation för henne. Lön för mödan. Sen har vi oss med missbruk, invärtes- eller psykiska sjukdomar. På oss syns det ju inte så ofta utanpå att man kämpar som en liten blå inuti. Motion, mål och äta bra är min melodi. Tänk om jag kunde hålla i jämt bara. Är ytterst ojämn i detta. Sen o andra sidan så vet jag att har jag haft ett par slappar veckor så är jag snart inne i nyttighetslunket igen. Målet är att få det som livsstil bara. Hur svårt kan det vara? 

Det här är tredje sommaren efter beslutet att sluta dricka. Första sommaren var bedrövlig, en pina. Andra sommaren bättre, men ändå med större svackor. I år är jag nära harmoni. Fortfarande aningens svårt att ta mig för saker när jag inte har barnen, men det har varit betydligt bättre i år ändå. Så jag njuter, behöver inte vara utomlands för att koppla av, utan kan njuta hemma istället. Tack vare barnen, motionen, 12-stegsprogrammet, maten, vännerna, familjen så är jag lugn, och allra främst inser jag att mår jag bra så mår min omgivning bra. Så det är lika bra att fortsätta på den positiva stigen. För jag vill ju att alla ska må bra. 

Kram i sommarvärmen! 

HARMONI ÖVER TID

 

LUGNET. 

Några större åtgärder för att få bort oro och ångest gjordes o plötsligt är lugnet här. Och har varit här i snart en månad. Där ser man. Alltså har jag kommit så långt i arbetet med mig själv att jag nu kan lita på känslan av att något är fel. Det är inte meningen att en Ågren ska vara för stark. Men vilket bra verktyg! 

Det är helt underbart att känna friheten. Ett stillsamt liv är här. Precis som jag vill ha det just nu. 

Jag o barnen gör en hel del saker o jag träffar vänner och arbetar. Men lagom. Träningen har det varit lite si o så med ett par veckor. Äsch, vad gör väl det? Nu har jag ju bildbevis på nytt linne och måste helt klart ut i spåren igen! 

LYCKLIG

Himlar alltså. För ett år sedan så sprang jag också Vårruset. Fast med onda fötter. Och det var inte bättre när jag kom i mål. Hälsporre och en ond hälsena. Aj, aj, aj. Jag fick avboka Göteborgsvarvet. Det var inte roligt. Men lite nyttigt att se att det inte alltid blir som man tänker sig. Och hur viktigt det är att kunna tänka om. Jag gick på spinning istället. Det var ungefär det som fötterna klarade. Sen gick jag hos sjukgymnast, på stötvågsbehandling och köpte ilägg. Hälsporren fick liv och började kurera sig, men hälsenan blev värre. Det var inte lätt att gå.

Jag testade att springa med barfotaskor. Tassade på framfötterna i 5 km. Så långt ska min inte springa från början, men det gick fint! Och sedan anmälde jag mig till en kurs i runfeeling. www.runfeeling.se vilket jag varmt kan rekommendera. Själv hade jag lärt mig lite för mycket att springa för framfot. Skulle vara lite mer på mitten liksom. Men jag lär mig. Att springa och att vara ett med naturen.

Efter årsskiftet har jag inte ont alls! Jag känner att det finns där och lurar, men jag kan parera så att det inte ger värk. Toppen! Och jag springer som en liten långsam vind. Det spelar ingen roll om det är 5 km eller 1 mil. Det matar på. Vårruset gick snabbare än jag någonsin har sprungit tidigare och jag känner mig helt redo för Tjurruset i oktober.

Lycklig och harmonisk är vad jag känner mig.

/Anna

ÅTERHÄMTNING

Klart man ska ta hand om sig. Men hur enkelt är det? Jag säger ofta, ofta att jag ska lugna ner mig på jobbet OCH på fritiden. Hela tiden en liten kamp om lugnet. Begränsningar varje dag. Löpning o Yoga är toppen. Men det räcker inte riktigt. Jag har nu varit påskledig i nästan fyra dagar. Idag känner jag att lite energi är tillbaka. De andra dagarna har jag fått anstränga mig för att städa, träna, laga mat. Jag njuter av dagarna ändå o hittar fina stunder trots striden. Nu, idag, är jag inne på min tredje maskin tvätt o det känns fint! Ingen rastlöshet och lite mindre oro. 

Stress o ångest är min värsta fiende, samtidigt som ångesten är en markering att jag är i obalans. Så den är bra ändå liksom. Stress är bara av ondo. Det är enda gången jag är nära en flaska vin, när stressen är så jobbig att jag inte vet hur jag ska komma ner på jorden igen. Men det är bara att öva på. Mer, inte göra nåt, mer träning, mer sinnesro, mer säga nej. 

Nu säger jag; Hej, fina dag! Och JA, skogen, solen och lugnet. Idag är jag med er och mig.

HÅLLA BALANSEN

Ibland är livet bara så där bra. Löpsteget har bättrat på sig. Tjurruset är bokat och jag har ställt krav för att må bra själv och ingen reagerade nämnvärt på det. Helt sanslöst vad enkelt det är att ändra lite på sig ibland. Och ibland så sanslöst svårt. Det viktiga är att njuta när det känns fint. Så det gör jag nu.

Barn, kille, kul jobb, löpning, träning och framför allt ytterligare ett steg till ett liv i balans.

MEN ORKA! ÅNGESTEN GNAGER PÅ MIN KONDITION

Tiden går fort.

Fem månader sedan sist

Ju bättre jag mår desto mindre behöver jag skriva av mig. :) Det har hänt en del sedan oktober 2013. Nytt år till exempel. Jag har träffat en kille som jag känner mycket för och det är trevligt. Jag och barnen har spelat in en film:
Film där barn berättar. Den visas i utbildningssyfte för personal inom vården. Jag har fått mycket god feedback. Det värmer i hjärtat när man kan vara till hjälp. Barnen tyckte det var jättespännande och de är ganska nöjda med livet nu förtiden märker man. Då mår man finemang när de har det bra.

Ångest, lycka, återhämtning

Jag tycker hela mitt liv i sig egentligen är toppen. Verkligen, i det innersta av mitt hjärta, så tycker jag det. Ångesten har tyvärr satt sig i alla fall, men jag inser att det är mer bristen på återhämtning som det beror på. Min kropp hinner inte vila. Jag har barn 1 och en halv vecka. Sedan har jag ett arbete där jag planerar, följer tidplaner, reser, säljer och delar ut uppdrag. Och ett relativt nytt förhållande på det. Även när jag inte har barnen så hörs vi och jag fixar om det behövs. Nu försöker jag sälja huset också. Det gick sådär i första försöket, men jag gör ett nytt försök om någon månad. Så då tänker jag att jag flyttar till en fyra eller så. Det ordnar sig nog. Men oj vad jag tänker.

Till återhämtningen. Återhämtar mig gör jag om jag är helt själv. Har jag barnen kan jag springa ut, eller gå en promenad själv. För andra är det återhämtning att gå tillsammans med kompisar, ta en fika med någon eller bara sitta och prata med mannen en kväll. För mig och säkert fler med mig så är inte det tillräckligt. Jag tror min hjärna stökar till det eftersom jag alltid tänker i lösningstankar. Så säger en person något till mig så försöker alltid min lilla hjärna lösa problemet, möjligheten eller katastrofen. Och det har jag fullt upp med hela dagarna. Jag träffar mycket gärna vänner, nära och kära också, men utöver att få vara ensam lite. Och det hinner jag inte nu. Det värsta är att det inte räcker med en ensamtimma eller gå på massage. Jag behöver mer. Typ flera dagar. Kan det vara normalt? Jag känner mig som värsta egoisten. Men egoist med ångest. Ångest när jag somnar, vaknar till på natten, morgonångest, påjobbetångest, hemmaångest. Ångesten är så jobbig att den har börjat gnaga på konditionen. Den sitter i magen och när jag springer känner jag att den blir liksom lite sned på mig för den vill ha all kraften själv. Fy attan. Jag har ätit tabletter för den förr, men jag vill helst inte ta till det igen. Vill hellre bemästra den och det innebär att man måste bli ännu mer egoistisk än man redan är. Och det är jobbigt.

Kanske är det så att man får ta ett litet snack ändå med de nära och kära. (Inte barnen dock. Jag kan inte begränsa den tillvaron.) Kanske får det bli en egenhelg? Min rädsla är att det kanske inte räcker. Annars måste jag hitta ett annat sätt och bara det är bra så funkar ju det.

Ta hand om er!