MESPROPPAR OCH NU

Din mespropp!

Ska det vara så svårt att respektera varandra? 

Jag är allergisk mot trångsynthet. Alltså blir jag snuvig varje dag. Det är mer regel än undantag att människor har förutfattade meningar. Nu tänker jag inte säga mer om det här än att nämna att jag tror att de flesta av oss har det så bra att vi gott kan hjälpa andra i nöd. Att jag anser detta och mycket mer gällande det här med hjälp, kramar och att vara vänner gör att många ser mig som en liten mespropp. Men vet du vad; Jag tror att världen behöver fler snällisar. Jag tycker att det är helt otroligt att vi kan bli osams över små löjliga saker som att vi skär osten på olika sätt eller någon ställer glasen fel i diskmaskinen. Och visst är det konstigt att otrevliga människor ofta får bättre service än trevliga?
Det får de inte av mig.

Och jag tycker det är jätte, jättekonstigt att om man blir osams, vilket såklart måste hända då och då, varför är det då så få som sedan kan sätta sig ner och prata om det? Det är så enkelt egentligen. Istället vill en del personer frysa ut, eller tiga bort det, precis som om det helt plötsligt bara går över. Tror jag inte att det gör faktiskt. Men det går inte att tvinga någon utan händer det dig så är det bara att tänka; -Antagligen har den här personen betydligt mer bekymmer än jag, stackars den.
Jag går vidare. :)

Nu (och lite då)

Nu. Det är ett litet lustigt ord. Lyssna på det: nu. Just nu sitter jag i soffan och skriver detta, Hannes spelar iPad och vi kollar på Äventyrsdags med ett halvt öga. Det gör vi nu och det är så mysigt. Jag har blivit mycket mer nu-människa sen jag skruvade på korken. Jag var hos en kompis i helgen och tittade på gamla filmer från våra midsomrar och en 30-årsfest. Det märkliga är att jag kommer precis ihåg hur jag kände det och vad som hände. Lite lätt obekväm med små-grodorna, lekar, tjo och sånger. Varje gång önskade jag att jag tyckte det var kul. Ganska enkelt att dricka vin då för att sedan stänga i baren. Och vad kul jag hade! Trodde jag. Men när jag såg filmerna kände jag en lätt sorg över den unga tjejen som inte var lycklig. Hon som spillde härlig tid på något som inte riktigt var ämnat för henne.

Men det var jag som satte mig där. Hade jag inte gjort det så är det inte säkert att jag idag hade suttit här och varit nöjd över mina fina barn, mitt fina hus och mitt ytterst nyktra liv.
Jag har fått ett extra härligt liv! Och det är nu.

Kram. Och kärlek.
Anna

EN MILSTOLPE

Japp

Där satt jag i min fåtölj

och kände efter. Ångesten gnagde, men gjorde det någonting? Nej, faktiskt inte. Den får vara där. Jag kände att nu är jag jag igen och ågren är en del av mitt liv. Ibland önskar jag att jag hade vetat vad det var redan när jag var liten. Istället trodde den lilla Anna att de flesta kände så här. Det är först på senare år som jag har förstått att många aldrig har känt av ångest. Detta förklarar lite om mina val i livet i alla fall. En fördel är att jag slipper svåra ångestattacker som en del får under enstaka tillfällen i livet. Det måste vara jättejobbigt. Min är mer skonsamt konstant och därför hanterbar på ett annat sätt. Varför inte satsa mer på min kreativa sida? Eller springa ut i spåret? Jo, det får bli så. Då mår jag bra. Idag tänkte jag springa min längre veckorunda, ombytt och klar insåg jag att Spotify var urloggat och jag hade glömt lösenordet. Så då blev jag lite sur och hoppade rundan. Smart.

Igår sa jag hejdå till mina rehabkompisar. Vilka otroligt härliga personer. Det var som att säga farväl till gamla skolkompisar eller goda kusiner. Många kramar blev det och jag gick därifrån fylld av värme till mänskligheten. Jag hoppas att alla mina nyfunna vänner kommer att klara livet på det sätt som är bra för dem. Det finns mycket fördomar om alkoholism och ibland vill jag hänga med de andra och träffa deras, ibland, trångsynta omgivning. Och jag vill göra att några av dem känner sig mindre ensamma. Min arbetsplats är fantastiskt bra på att försöka förstå och ensam känner jag mig varken där eller med vänner.

Min helg var en suverän sådan. Tillsammans med barnen gjorde vi nästan ingenting. Hösten var som bäst med färger och värme, bion var skojig, fotograferingen kul, löpturen gick fint, maten var god och samtalen med barnen många och knasigt mysiga. Det var nästan lite för behagligt eftersom det var svårt att skiljas från varandra för skola och jobb. :)

En milstolpe är passerad och vandringen fortsätter. Jag är tacksam och glad över att få göra denna lilla resa.

Trevlig kväll till dig!

Kram Anna

ÅNGEST VIK HÄDAN

Fotomani och tavelhängning.

Nackdelen med att dra ner på tabletterna får vägas över av fördelarna.

Rackans ångest som äter på kroppen. Men det är klart mycket bättre än att vilja sova hela tiden. Jag vet ju också att det inte är riktigt på riktigt så jag kämpar tappert med att andas, flyta med och fnissa lite åt oron.  Lite djupare blir man allt. Hängt upp tavlor och fotat hela förmiddagen. Men nu får jag och barnen ge oss ut på lite lördagsgodisjakt och biomys. Det var bara jag som röstade Hotell Translylvania, så nedröstad tittar vi istället på Madagaskar3. Bara det är roligt så funkar det. :)

I vilket fall hoppas jag att det bara tar ett par veckor med nedtrappning och att å:et flyger sin väg. Fast som någon sa: det är ett bevis på att man känner. Oj, oj, oj vad jag känner!

Kramar till dig!
/Anna

PIGGELIN OCH REHABAVSLUT

Äppel- och kardemummamuffins som tog slut fort.

Suveräna livet.

Jag är tillbaka som en vanlig människa. Gott! Nu har jag varit vanligt pigg i dagarna 3 och så här vill jag fortsätta. Helt plötsligt orkade jag med lite på kvällarna igen. Som att baka muffins och att göra äppelmos. Och vara vaken till klockan 22. Om det beror på neddragning av tabletter lär jag aldrig få reda på, men min hjärna tror att det var det i alla fall. Skit samma. Det känns bra.

Idag har jag hälsat på Hannes på skolan. Vad roliga de är 9-åringarna. Jag beundrar verkligen våra lärare som har änglars tålamod att svara på alla underbara frågor. Även mindre underbara som att kunna rabbla samtliga barns mammors namn. Anna är ju lätt.

Rehabavslut

I början av veckan var det avslut för mig efter ett år i rehab. Det har varit ett härligt och samtidigt otäckt år med mycket upp och ner i livet. Fast mest upp. Lennart var nöjd med mig så här långt i alla fall. :) Jag är också nöjd med mig själv. Det har varit svårare än jag trodde att sluta konsumera alkohol. Frustrerande svårt faktiskt. Men efter sommaren kom min vändning och nu är det bara uppåt som gäller. I linje med avvecklingen av alkohol har utvecklingen av Anna panna pågått. Jag har hittat mig själv igen efter många, många år och det är riktigt skojigt. Det känns som om jag äntligen kan stå för den jag är och vara nöjd med det. Inte älskad av alla kanske, men även det är helt ok. Det är befriande skönt att kunna vara jag med alla skavanker (och då talar jag inte om min fulländade kropp) som ångestladdad upp- och ner-människa. Ju mindre alkohol desto mindre svängningar också så numera är jag ganska balanserad i humöret för att vara en känslomänniska. :)

Det bästa av allt! När jag får mina ångesttoppar, blir orolig, jätteglad eller jätteupprörd så behöver jag inte dämpa det med vin längre. Jag har andra, betydligt nyttigare sätt. Det är oändligt, oändligt tryggt att veta. Det är inte över, kämpandet, men det känns faktiskt riktigt, riktigt roligt att ha lite att jobba med fortfarande. Jag har haft tur i livet.

Trevlig torsdagskväll till dig!
/Anna

VÄNSKAP

Yes it is!!!

Ibland blir man extra glad

Som till exempel när man ska på middag med sina kompisar. Vi träffas 1 ggr per år och nu var det dags igen. Jag tänkte att jag festar på lite bubbelvatten och biter ihop för att ta mig igenom kvällen på bästa sätt. Vi har alltid så kul tillsammans. Så kommer jag dit. Kvällens överraskning för mig var att temat är alkoholfritt. Vi hade bubbel, vitt och rött vin. Utan ett uns av drog.

Vilken toppenkväll. Alla var nöjda och jag mest av alla, tror jag. :) Det tar en liten, liten stund innan man kopplar av, men sedan är det nästan som ett lyckorus för alla i alla fall. Lika mycket prat, skratt och vimsande. Klockan 1 somnade vi klara i huvudet för att sedan vakna pigga och alerta på morgonkvisten.

Kärlek, omtänksamhet och riktigt bra vänner.

Det önskar jag till alla. Tack Annika x 2 och Lena!

/Anna

LITTLE HELP FROM MY FRIENDS

Kärlek är bra.

Ljusare tider

Huvudvärk kvar, men kroppen har kraft. Så skönt. Detta är mycket tack vare hjälp från mina vänner. Jag är så glad över att få ha dessa fina människor i min närhet. Kanske inte lokal närhet, men nära mitt hjärta. Tack alla ni kloka!

Talade med min läkare idag också. Så en sten föll från mitt hjärta. Skönt att ha någon som säger till mig vad jag ska göra ibland. Det är få förunnat. :) Så jag fortsätter med min Antabus och minskar på min ångesttablett. Välkommen Å! Det är faktiskt ett tecken på att man känner. Vilket är bra. Jag har en plan också att coola ner på jobbet. Nu minsann ska jag göra fler bra saker. Åka ner till jobbarkompisarna för att sedan spendera kvällen hos mina föräldrar. De har lite varmare än mig för tillfället + att det är pappas vecka att laga mat. Han gör gärna nya rätter. Smarrigt. Mamma och jag går en promenad och småpratar. Mysigt. Sen blir det en vänskapshelg! Vin för några, smarriga juicer för mig och mycket prat och lösningar på världsproblem och SKRATT!

Helt klart ljusa tider.

Kramar och trevlig helg till dig!
/Anna

ATT GÅ VIDARE - inte alltid så lätt

Extra krydda i livet behövs nu.

Sjuk? Bevisa det!

Jag är riktigt, riktigt trött på min kropp och knopp för tillfället. Det gör också att jag hamnar i olika dilemman.  
Dilemma nr 1. Min kropp vill sova hela tiden. Den har ont i huvudet, frys i kroppen och så blir det lite ryggont och annat smått och gott. Ja! Det kan vara åldern. Jag har dock fått en fix idé i mitt huvud att jag är trött och hängig på grund av tabletterna jag äter. Eller kombinationen av Antabus och ångestdämpande. Så mitt önskemål är att liksom bli av med all kemikalie i denna lilla kropp och se vad som händer. Det är inte enkelt. Trots att jag känner mig trygg i vetskapen att alkohol är ett avslutat kapitel så handlar det inte bara om mig längre. Och trots att jag tror att jag har koll på ångesten... ...har jag det egentligen? Suck och ve. Detta är dilemma nr 1: Jag har inte kontroll på min kropp.
Dilemma nr 2. Varje gång jag är sjuk, har ont i huvudet eller för den delen ser lite krasslig ut så möts jag såklart av misstro. Det är inte ett dugg konstigt och fullt förståeligt. Men ibland undrar jag vad jag ska göra åt det. Jag talade med en kollega idag per telefon och frågade henne om hon är orolig, vilket hon var. Hon kände sig tryggare efter att ha talat med mig ändå. Men att jag tänker sluta med Antabusen (det är ett himla roligt ord) är hon riktigt bekymrad över. Det förstår jag verkligen också och jag känner en våg av omtänksamhet från mina arbetskompisar. Men jag vill inte att de ska vara oroliga och jag vill att de ska kunna lita på mig.

Jag har förstått på många av mina medmänniskor på rehab att de tycker det är jobbigt att bli i ifrågasatta och inte litade på. Men jag försöker se det som omtänksamhet och att människor tycker om mig och inte vill se mig misslyckas. Så det blir mer en sporre att överkomma dilemma nr 2. 

Lösning? Så här tänker jag efter att ha lyssnat på en klok rehab-Lennart: Tiden får utvisa vissa saker. När jag är dassig och ser en orolig blick kommer jag att förekomma och säga; -Nej, jag har inte druckit, men jag förstår om du är orolig. Känner du oro igen, fråga mig eller ring mig när du vill. Det kan vara klockan 21 på kvällen. Då lär du märka att jag inte har festat med lite(r) vin.

Fast lite jobbigt är det allt i mitt inre. Just idag. Och just för att det inte är att "bara sluta dricka vin". Nyktra Anna kan inte ljuga. Men missbruks-Anna manipulerar vem som helst. Hur ska människor se skillnaden? Och jag? Men jag kryper ner med min huvudvärk och talar lite med Hannes som bor extra hos mig och myser en stund. Då vaknar jag pigg och stark i morgon bitti. Utan huvudvärk, please och med nytt självförtroende. För det är bara tillfälligt ur funktion idag. 

God natt därute. Ta hand om dig och bry dig om dina medmänniskor! Kramar.

ETT EX BLIR NÅGOT NYTT

Ljusa idéer och bra förslag

En helg med vänner väntar

Jag ser fram emot en helg med svägerska och svåger, barnens kusiner, farmor och farfar. Vi ska äta gott, gå ut och gå, prata och komma med bra idéer för att göra världen bättre. Det är det vi gör min svägerska och jag. Att jag är skild betyder bara att jag har en exman. Det betyder inte att jag inte har en nice "barnens pappa" och fortfarande svågrar, svägerskor och svärmor och svärfar. Det är lite viktigt för mig. I början var det klurigt, men det har gett sig med tiden hur sättet att umgås kan se ut. Det är i alla fall världens bästa människor som betyder mycket för mig och för barnen.

Så nu är det dags! Som en semester nästan. Resan dit, äta hamburgare på vägen, ta många pauser för någon har ryggskott och smaska godis. Det är nog dags att packa lite inser jag.

Jobbet har varit hektiskt i veckan. Många deadlines och snabba puckar. Det är roligt att det händer saker. Också extra gott att åka på nästan en semester. Jag ska säga att ryggskott och iprenkur har gjort att jag är aningens piggare och känner för att vara vaken lite, lite längre på kvällarna. Bra tecken.

Ha nu en riktigt skön helg!
/Anna

KROPPEN SÄGER SITT

Vin&Sprit

Vem kan motstå två så fina V&S-lådor?

Inte jag i alla fall. Det blev gårdagens snabbfynd på loppis. Tyckte det var ödets nyck att jag köper två övergivna lådor som har varit fulla med alkohol. Det är ett minne blott för både dem och mig. (Hi hi, så fyndigt!)
Att jag inte har given plats för dem ger sig nog. 
Min helg utan blogg, fb och Instagram har varit behaglig och skön. Det kan jag rekommendera faktiskt. Blir ytterligare en avkoppling.

Min kropp däremot, har talat till mig. Jag bar upp Hannes nya säng i fredags. En ny 90-säng, uppför trappen. Det är något jag brukar klara, men denna gången sa min kropp –NEEEEEEJ!!! Väldigt dramatiskt ryggskott. Sängen släpades upp ändå på ren vilja. Har jag bestämt mig så har jag. Natten blev inte behaglig. Så jobbigt att sova på rygg. Jag drömde de mest märkliga drömmar och vaknade irriterad upp på lördagen och insåg att jag inte kunde ha en träningshelg i alla fall. Så det blev frukost och vidare sömn.

Känn historien

Det var inte så tokigt ändå. Jag sov så gott. Mös omkring i mina myskläder. Åkte ner och lämnade in en film och hoppades att jag inte skulle träffa alltför många bekanta. Så fort jag kom in på Hemmakväll träffade jag lite bekanta. Det är bara att hoppas att de inte trodde att jag hade haft världens återfall dagen innan. Det är tufft att vara nykter. Helst vill jag alltid se extremt pigg ut. Det kändes inte mycket bättre när jag sedan träffade mamma för en fika och frågade henne om hur jag såg ut. –Du är blå under ögonen, Anna. (Självklart)
Lördagen fortlöpte i mysets tecken och jag somnade tidigt efter att ha monterat på benen på sängen också. Söndagen var lika trevlig. Lugnt, trivsamt kalas hos systerdottern och en bra, behaglig dag.

SÅ började vardagen. Jag och mitt ryggskott skulle åka till Hyltebruk. Det är inte skönt att sitta i en bil med detta onda. Jag ringer och flyttar på mötet, som är lite bråttom, till onsdag och håller tummarna att det har gått över någorlunda till dess. Så skulle jag till Ljungby i morgon. Fortfarande jobbigt att åka bil. Ringer min kollega och berättar läget. Och här börjar det. 

Jättemånga flaskor

Min kollega kommer till mig i Jönköping istället! Till mig! Och jag kanske inte behöver åka till Hyltebruk på onsdag för det kan ev min andra kollega göra istället för mig. Istället för mig! Det är här och nu jag förstår att min kropp faktiskt inte alls är gammal, trött och sliten. Den är ursmart, nästintill hyperintelligent och dess ända mål är att hjälpa mig att coola ner. Den säger; Stanna hemma på kontoret i veckan. Boka in lite nya, spännande besök till nästa istället. A, a, a! Inte sitta på stolen, stå vid skrivbordet istället!

Schyssta kropp! Tack!

Ännu ett steg närmare den berömda balansen. Nu tar jag en Ipren och går och lägger mig. På sidan, för det kan jag nu.

Godnatt! //Anna