MESPROPPAR OCH NU

Din mespropp!

Ska det vara så svårt att respektera varandra? 

Jag är allergisk mot trångsynthet. Alltså blir jag snuvig varje dag. Det är mer regel än undantag att människor har förutfattade meningar. Nu tänker jag inte säga mer om det här än att nämna att jag tror att de flesta av oss har det så bra att vi gott kan hjälpa andra i nöd. Att jag anser detta och mycket mer gällande det här med hjälp, kramar och att vara vänner gör att många ser mig som en liten mespropp. Men vet du vad; Jag tror att världen behöver fler snällisar. Jag tycker att det är helt otroligt att vi kan bli osams över små löjliga saker som att vi skär osten på olika sätt eller någon ställer glasen fel i diskmaskinen. Och visst är det konstigt att otrevliga människor ofta får bättre service än trevliga?
Det får de inte av mig.

Och jag tycker det är jätte, jättekonstigt att om man blir osams, vilket såklart måste hända då och då, varför är det då så få som sedan kan sätta sig ner och prata om det? Det är så enkelt egentligen. Istället vill en del personer frysa ut, eller tiga bort det, precis som om det helt plötsligt bara går över. Tror jag inte att det gör faktiskt. Men det går inte att tvinga någon utan händer det dig så är det bara att tänka; -Antagligen har den här personen betydligt mer bekymmer än jag, stackars den.
Jag går vidare. :)

Nu (och lite då)

Nu. Det är ett litet lustigt ord. Lyssna på det: nu. Just nu sitter jag i soffan och skriver detta, Hannes spelar iPad och vi kollar på Äventyrsdags med ett halvt öga. Det gör vi nu och det är så mysigt. Jag har blivit mycket mer nu-människa sen jag skruvade på korken. Jag var hos en kompis i helgen och tittade på gamla filmer från våra midsomrar och en 30-årsfest. Det märkliga är att jag kommer precis ihåg hur jag kände det och vad som hände. Lite lätt obekväm med små-grodorna, lekar, tjo och sånger. Varje gång önskade jag att jag tyckte det var kul. Ganska enkelt att dricka vin då för att sedan stänga i baren. Och vad kul jag hade! Trodde jag. Men när jag såg filmerna kände jag en lätt sorg över den unga tjejen som inte var lycklig. Hon som spillde härlig tid på något som inte riktigt var ämnat för henne.

Men det var jag som satte mig där. Hade jag inte gjort det så är det inte säkert att jag idag hade suttit här och varit nöjd över mina fina barn, mitt fina hus och mitt ytterst nyktra liv.
Jag har fått ett extra härligt liv! Och det är nu.

Kram. Och kärlek.
Anna