ETT RIKT LIV.

Mot ljuset!

Nattens mörkaste timme infaller strax för gryning. 

~ Paulo Coelho

Jamen precis. Ibland är man och nosar på botten. Då kan du välja att stanna där och gräva lite djupare eller försöka klättra uppåt. Detta hände mig i helgen. Och då är det inte alls synd om mig på något sätt. Jag tog på mig andras sorg och gjorde den till min egen. Kände mig ensam, fast jag inte var det. Istället borde jag ha tagit mig en långpromenad och tänkt att - Jag har det bra. Vill någon ha min hjälp så finns jag här och det vet de. Det räcker så.

Men så funkar inte jag riktigt ännu. Idag bestämde jag mig dock att det är dags att vara positiv igen.  Aktivt val, liksom. Gör jag inte det valet så är steget inte långt till alkoholens klor, tyvärr. OCH DIT VILL JAG INTE!!!

Hannes (min 9-åring) har poppat in på Instagram. Det är så ljuvligt att ha honom där. Han är så extremt positiv. Alla bilder jag har lagt upp så skriver han; "fint" eller "vad vakert". (Lite stavningsmissar gör det bara charmigt.) Nu har han gått i min cyberskola innan han fick gå ut där, men jag vet att han menar allt han skriver. Jag har en liten kompis på 13 år på både FB och Instagram som är likadan. Det känns som en tillgång med dessa små ungdomar. Jack, andra sonen som är 13, ger också extra värme för tillfället. Mina lovebombers. Det är stort.

Jag hade också tre vänner i helgen som anade att jag inte var på topp och, var för sig, erbjöd en fika och lite kompismys. Det hade varit smart att ta emot det. Men icke. Kanske var det ändå så att det var dax att bryta ihop en stund för att hämta lite nya krafter och inse vilket rikt liv man har tillsammans med familj, vänner och till och med med ex och deras nya familj. Inte tycka synd om sig själv för att man inte är mitt i den familjen, utan tycka om att man har lärt känna nya människor på vägen och fått förmånen att titta in i deras liv och få tycka om dem. Det är stort också.

Sen är det slutligen ganska stort att jag sitter här i mitt fina hem. Ja, det är riktigt snyggt, tycker jag. Här sitter jag nyuppkliven ur självömkan, tittar yrvaket omkring och inser att jag är riktigt lyckligt lottad och att jag hoppar över brytet vid nästa tillfälle.

Kramar!