PUHH! DET VAR NÄRA!

Liten firre simmar på som sjutton. Märks inte på ytan.

Insåg jag idag, 05.20. 

Barnen kom hem i förrgår. Då blir livet komplett. Märkligt att jag aldrig riktigt vänjer sig att vara utan dem. Förr eller senare så måste man släppa taget en smula. Jag vaknade idag, tidig morgon, och det slog mig som en klar blixt. - Jag var nära att bryta ihop och ge upp en liten stund.

Tack vare viss (bara viss) självbevarelsedrift och mycket goda vänner så ordnade det sig. Lugnet infinner sig när barnen har kommit hem. Bara de är i huset, eller hos kompis och jag vet att de kommer och går. 

Däremot; om jag ser bakåt på allt som jag fixat och grejat med de sista veckorna utan barnen så har jag haft det oerhört bra, (det är jag tacksam för), men kämpat som en galning under ytan för att hålla ihop. Det är ibland tur att man inte vet hur läget är förrän efteråt. :) Med den insikten ska jag nu göra mig en kopp kaffe och sätta mig med en rolig bok och känna mig nöjd med mig själv. Det gick ju fint det här till slut!

Och du. Så här har vi det alla ibland, några har det mer och andra mindre. Något jobbigt att kämpa emot. Så passa på att njuta när lugnet kommer och se de små, positiva sakerna som ändå sker när livet är kämpigt.

Styrkekram.